Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej...

Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Du är med mej...

Du är med mej där jag är
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
_________________

/Hanna Karlsson.

Anton.

15 september, 2007 - 15 april, 2009

19 månader sedan du slets bort ifrån oss.

Sorg, Saknad, Smärta, Tomhet, Tårar, Längtan

Din födelsedag är nu över Anton...

Andra gången utan dig, andra gången vi fick gå till din grav...

Tack till dina kompisar som var här på kvällen!

Jag hoppas att du fanns med oss Anton...

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Anton Karlsson 14 april 1990

Anton.

Älskade storebror, idag skulle du ha fyllt 19 år. Det skulle ha varit din dag idag Anton, din födelsedag, din 19 års dag. Det är andra gången som din födelsedag är utan dig...

Du fick aldrig uppleva din 18 års dag, du kommer inte att få uppleva din 19 års dag. Det gör så fruktansvärt ont, ont, ont...

Det är andra gången som vi inte får sjunga för dig på morgonen och ge dig dina presenter. Andra gången vi inte får se dig när du öppnar dina presenter. Andra gången vi inte får säga grattis till dig. Andra gången vi inte kommer att få fira din födelsedag med dig. Andra gången vi går till din grav på din födelsedag...

Du ska vara här, här hos oss och fira din födelsedag, din 19 års dag. Du ska uppleva din 19 års dag. Vi ska fira din dag med dig, älskade storebror... allt är så fel, fel, fel...

På natten den 14 april 1990 föddes du

En pojke som fick namnet Anton Karlsson

Du blev äldre och äldre

Du firade fler och fler födelsedagar

Dagen då du fyllde 17 år blev din sista födelsedag

17 år, 5 månader, 1 timme och 35 minuter var all den tid du fick här på jorden.

Idag skulle du ha fyllt 19 år, älskade storebror.

Idag skulle det ha varit din dag.

Du skulle nu ha blivit ett år äldre, ännu ett år in i vuxenlivet
Grattis på din dag älskade Anton ♥

Sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

15 september, 2007 - 15 mars, 2009
1 år och 6 månader sedan du slets bort ifrån oss.

1 år och 6 månader i obeskrivligt stor sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan.

1 år och 6 månader med oändligt många frågor, men inga svar..

1 år och 6 månader men en ständig undran och oro var du nu är Anton.

1 år och 6 månader med aldrigheten...

1 år och 6 månader med en obeskrivlig orättvisa och VARFÖR.

1 år och 6 månader att förklara varför vi mår som vi mår...

1 år och 6 månader med ilska...

1 år och 6 månader i en fruktansvärt hemsk mardröm som jag vill vakna upp ifrån nu...

1 år och 6 månader utan dig älskade storebror...

1 år och 6 månader...

Anton.

Ännu en månad har nu gått utan dig. Tiden går och går... fast att den står stilla. Det är nu 1 år och 6 månader sedan du slets bort ifrån oss. Jag förstår inte att det har gått så lång tid när det inte känns som så, när tiden har stannat. 1 år och 6 månader har gått så fort. Hela tiden vill jag att tiden ska stanna för ju mer tiden går betyder det att har det har gått ännu en dag, en vecka eller en månad utan dig älskade storebror... Jag är rädd för tiden...så rädd...

1 år och 6 månader sedan den 13 september 2007, sedan jag träffade dig när du var vid medvetandet, sedan vi pratade, sedan jag såg ditt underbara leende, sedan jag hörde ditt underbara skratt, sedan allt var som vanligt, sedan vi var en hel familj, sedan...

Allt började som en vanlig torsdag, men det blev ingen vanlig torsdag... Det blev din allra sista dag här på jorden. Det är en dag som har förändrat ditt, våra och så många andras liv föralltid. Du slets bort ifrån oss... Det var den dagen då du gjorde allt en allra sista gång. Du kunde aldrig ana att ditt liv snart skulle ta slut, att du bara hade ett fåtal timmar kvar att leva. Vi kunde aldrig någonsin ana... att den 15 september 2007 skulle du försvinna ifrån oss. Vår älskade son och storebror...

Varje sekund, varje minut, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år är föralltid förändrat.

Det är föralltid en enormt stor del som fattas oss...

Var sekund utan dig gör det ont. Var sekund, var minut, varje timme med en obeskrivlig saknad.

Många tror att tiden gör allt bättre. Tiden gör det värre. Ju mer tiden går desto mer förstår jag att du inte kommer att komma tillbaka. Att ha en ständig fajt i kroppen, där en del förstår att du inte kommer tillbaka och där det fortfarande finns en del som tror att du kommer att komma tillbaka. Sorgen, saknaden, smärtan, tomheten, tårarna, längtan blir större för varje dag som går. Saknad och längtan efter dig Anton, efter att få träffa dig, längtar till dagen vi ses igen... Vi är föralltid amputerade, det är en enormt stor del som fattas oss... hela tiden, var sekund, var minut, varje timme, varje dag... Vi kommer aldrig någonsin att bli vanliga igen, vi är förändrade föralltid. Hela tiden känns allt så orättvist, varför du Anton, VARFÖR? Vi har fått livstid av sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan...

Anton. Både mamma och jag har nu fyllt år. Andra gången utan dig älskade storebror... Jag är nu 17 år. Det känns så fruktansvärt konstigt och fel, fel, fel att jag nu är lika många år som du var när du slets bort ifrån oss...

Om en månad skulle du ha fyllt 19 år Anton. Ännu ett år in i vuxenlivet... Det var detta året som så många fler av dina drömmar och det som du sett fram emot skulle gå i uppfyllelse. Studenten, börja jobba och så mycket mer...

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Anton.

Den här veckan har både Jocke och Ludde tagit körkort. Grattis till er!

Nu hade du fått två till att köra med Anton...

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

"Att förlora ett syskon är att förlora en del av sig själv.

Man förlorar en del av sitt förflutna,

gemensamma minnen,

 händelser och platser.

Det var en gång när ingen fattades..."

15 september, 2007 - 15 september, 2009
16 månader sedan du slets bort ifrån oss.

Sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Anton.

Det nya året har börjat, 2009. Ännu ett nytt år utan dig. Ännu ett år med den fruktansvärda sorgen, saknaden, smärtan, tomheten, tårarna, längtan. Saknaden och längtan efter dig som bara blir större och större för varje dag som går. Ett nytt år, men jag vill inte. Jag vill inte att det ska bli nya år utan dig Anton. Jag vill tillbaka till 2007 när du levde här hos oss. Jag vill dit och stanna där föralltid...

Anton. I torsdags började skolan igen. Jag känner mig redan trött på den. Jag skulle helst ha velat ha mer lov. Jag vill bara vara och ta det lugnt. Jag vill bara vara hemma...

Du skulle nu bara haft en termin kvar på gymnasiet. Anton, jag vill höra dina ord. Längtade du till att skolan skulle ta slut? Skulle du fortfarande tyckt att det var roligt att gå på hantverk? Vad hade du gjort på hantverk nu?
 Det finns så oändligt många frågor, men inga svar... Du skulle nu bara haft några månader kvar till studenten, till jobb, till det riktiga livet... Innan jul var din klass här hos oss och hälsade på. Det var roligt att dem kom. Om några månader kommer de att göra det som du längtade så mycket till, att få börja jobba. Älskade storebror. Du kommer aldrig att få uppleva din student, skaffa jobb. Allt som du längtade så mycket till. Det som jag inte förstår och det som jag aldrig någonsin kommer att förstå är hur livet kan vara så förbannat orättvist. Det finns ingen rättvisa på denna jord... bara orättvisa.

ORÄTTVISA. Varför du? Varför?

Anton. Denna veckan har jag varit på gymmet två gånger. Du hade nog skrattat åt mig om du hade sett mig. Jag minns så väl den gången när du och jag pratade om träning och gym. Jag minns att jag sa till dig att jag aldrig skulle börja på gym eftersom jag inte trodde att det skulle passa mig. Jag önskar att jag kunde säga till dig att jag tar tillbaka det jag sa om gymmet...för jag gillar det...
Anton, hade du fortfarande gillat gymmet lika mycket nu? Hade du tränat lika mycket? Så oändligt många frågor...

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Anton.

Julen är nu över. Det är otroligt skönt att den är det. För julen är något fruktansvärt hemskt som måste genomlidas. Jag har fasat inför julen hela hösten, hela tiden längtat tills att den är över. Jag kommer aldrig att tycka om julen mer. Aldrig... Julen är något som gör så förbannat ont hela tiden. Ont för att du inte finns hos oss, ont för att du inte får uppleva julen. I år var det andra julen utan dig Anton. Andra julen då du inte fanns hos oss, andra julen då vi inte fick köpa julklappar till dig, andra julen som vi inte fick se dig sitta där med dina julklappar, andra julen...
Andra julen då vi fick gå till din grav...

Det är jullov nu. Jullovet är det enda med julen som jag har längtat till. Det är så skönt att äntligen bara få vara och ta det lugnt.

Idag är det nyårsafton. Ett nytt år ska snart börja. Ännu ett år utan dig Anton... Jag vill inte, jag vill inte...

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Detta blir mitt första inlägg på 15 månader som inte är skrivet till min älskade storebror Anton. Jag vill berätta för er om min blogg.

Jag har alltid tyckt om att skriva. Många kanske vet att jag i över ett år hade problem med min rygg pga. av min stora ryggoperation som jag gjorde. Under den tiden skrev jag mycket och det var som en slags terapi för mig. Jag ville att människor skulle få veta hur jag mådde. Jag tyckte också att det var bra att jag skrev ner hur jag mådde för att sedan gå tillbaka och läsa det när jag blev frisk.

Jag har haft den här bloggen i över två år. Till en början skrev jag om lite allt möjligt, men i september 2007 förändrades mitt liv föralltid och då också bloggen. Redan samma dag som Anton blev påkörd skrev jag mitt första inlägg om honom här. Den här bloggen handlar om min älskade storebror. Den handlar om olyckan, om hur han var, vår sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar och längtan. Jag bestämde mig för att skriva om min, vår sorg här efter Anton för att jag ville att folk skulle kunna läsa om hur vi mådde och kanske kunna förstå till en viss del. För förstå kan ingen som inte är i denna situationen göra. Jag ville att folk skulle kunna förstå och möta oss på rätt sätt.

Jag hänger ut mycket av min familj på bloggen, men min tanke är att folk ska kunna förstå oss och se hur vi mår. Just nu känner jag mest att jag vill att min blogg ska kunna hjälpa andra som är i liknade situationer som oss. För det hjälper oss att läsa det som andra skriver som är i samma situation. Mest av allt hänger jag ut min älskade storebror Anton Karlsson på bloggen. Jag berättar om honom och jag lägger ut bilder på honom. Anton gillade inte att synas, höras eller få för uppmärksamhet så egentligen skulle han nog inte gillar detta, men jag tror ändå att han skulle gilla tanken bakom.

Mitt skrivande om Anton har hjälpt mig mycket. Det känns oftast skönt att skriva av sig ibland. Jag skriver mina innersta känslor och tankar här. Jag vill att människor som läser min blogg ska förstå och känna med om det jag skriver. Annars förstår jag faktiskt inte varför man läser. Om någon tycker att jag skriver någonting som känns konstigt så vill jag att man personligen tar kontakt med mig och inte skriver här på bloggen om det. Jag ska inte behöva försvar min sorg efter min älskade storebror genom kommentarer.

Jag vill också berätta att jag inte alltid kan skriva min känslor här på bloggen eftersom jag inte vill göra några personliga påhopp på någon.

Jag hänger ut min storebror, mig och min familj här med vår sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar och längtan.

Jag älskar er av hela mitt hjärta, mamma, pappa, Anton, Wilma och Lisa ♥

/Hanna Karlsson.

Anton.

Tiden bara går och går. Jag hänger inte med riktigt. Jag vet faktiskt inte var den här hösten har tagit vägen. För det har gått alldeles för fort. Du har nu varit borta ifrån oss i mer än 14 månader Anton. Varför kan inte tiden bara sluta att gå? För jag vill inte mera. Jag vill inte leva mer utan dig storebror. Att vi är inne på andra året utan dig skrämmer mig. Andra hösten, andra julen, andra gången födelsedagar...

Anton. För några veckor sedan var dem i din klass ute på praktik. Du hade säkert gillat det. Undrar var du hade varit på din praktik? Hade du trivs? Det finns så oändligt många frågor, men inga svar...

Idag är det den 1: a advent. Jag vill inte, jag vill inte ha jul. Jag har fasat inför detta hela hösten. Jag vill inte fira jul ännu en gång utan dig Anton. På något sätt känns det redan nu som att denna julen kommer att bli jobbigare än förra. Förra julen trodde fortfarande en stor del av mig att du skulle komma tillbaka. Detta året är det en stor del av mig som vet att du inte kommer att komma tillbaka mer...

Det är mycket som ska göras i skolan innan jul. Jag är så fruktansvärt trött på det. Trött på skolan, trött på allt... Det har bara varit någon enstaka vecka på hela hösten då det inte har varit något i skolan. Jag längtar till lovet.

Sorg. Saknad. Smärta. Tomhet. Tårar. Längtan.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.