Anton.

Tiden går och går...

Idag är det precis en månad kvar av sommarlovet för mig och Wilma. Sommarlovet har gått så fort, som det  alltid gör... Det är så otroligt skönt med sommarlov. Bara vara, göra vad man vill, ta dagen som den kommer...

Det är andra sommarlovet utan dig älskade storebror. Det är nu över 1 månad sedan din klass tog studenten, sedan du skulle ha tagit studenten... Det finns så oändligt många frågor... Vad hade du gjort nu Anton? Hade du jobbat och vart? Hade det i sådana fall varit ett jobb som du skulle ha fortsatt med till hösten? Hade du kört och fixat med din bil mycket? Så oändligt många frågor, men inga svar...

Det är nu över 22 månader sedan du slets bort ifrån oss Anton. Mamma hittade denna mening som beskriver så bra.

"Ett ögonblicks skillnad från en sekund till en annan,

och ingenting blir någonsin detsamma igen".

Jag kan inte förstå att du har varit borta ifrån oss i 22 månader. Var har all tid tagit vägen? Många gånger känns det som att jag inte hänger med. Vill inte att tiden ska gå. Tiden är en fiende, en ovän. Jag är rädd och kommer alltid att vara rädd för tiden, för ju mer tiden går desto längre tid är det sedan jag träffade dig, pratade med dig, hörde ditt underbara skratt, såg ditt fina leende...

Idag är den en vecka sedan vi kom hem ifrån Böda. Böda som du tyckte så mycket om.. Du är en del av Böda... Böda är så otroligt mycket minnen, minnen av dig. Det kommer aldrig någonsin att vara detsamma att åka till Böda utan dig Anton, aldrig någonsin. Det är så tomt, så tomt utan dig... Precis som alltid. Du fattas oss Anton, du fattas oss hela tiden...
 

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson