27 januari 2008
Would you hold my hand, If I saw you in heaven?
Eric Clapton - Tears In Heaven
Would you know my name
If I saw you in heaven
Will it be the same
If I saw you in heaven
I must be strong, and carry on
Cause I know I don´t belong
Here in heaven
Would you hold my hand
If I saw you in heaven
Would you help me stand
If I saw you in heaven
I´ll find my way, trought night and day
Cause I know I just can´t stay
Here in heaven
Time can bring you down
Time can bend your knee
Time can break your heart
Have you begging please
Begging please
Beyond the door
There´s peace, I´m sure
And I know there´ll be no more
Tears in heaven
Would you know my name
If I saw you in heaven
Will it be the same
If I saw you in heaven
I must be strong, and carry on
Cause I know I don´t belong
Here in heaven
Cause I know I don´t belong
Here in heaven
____________________________________________________________
Anton. Sakta, sakta tvingades du in i döden. Du låg i sjukhussängen, din kropp var varm, ditt hjärta slog sina sista slag. Ditt liv skulle ta slut. Det fanns inget vi kunde göra. Jag kände enorm panik över att det inte fanns något man kunde göra. Jag har aldrig känt mig så hjälplös som jag kände mig då. Det enda vi kunde göra var att finnas hos dig. Vara hos dig de sista minuterarna, timmarna du hade kvar att leva. Vi stod runt din säng, vi satt hos dig. Vi höll dig i dina händer, tog våra händer på din kropp. Du skulle känna att vi fanns hos dig. Vi lämnar dig aldrig Anton. Aldrig någonsin kommer jag att lämna dig, älskade storebror. Vi fanns hos dig hela tiden. Jag hoppas att du såg och kände vår närvaro. Jag hoppas att du såg vilka som var hos dig. Du vandrade inte in i döden själv. Vi fanns med dig hela tiden. Vi släppte dig inte Anton. Vi fanns hos dig hela tiden. Hela tiden fanns vi vid din sida. Jag hoppas att du hörde våra ord. Orden vi viskade i ditt öra. De sista orden vi fick säga till dig. Jag hoppas så att du hörde Anton. Hörde vad vi sa. När tårarna rann som mest, när det gjorde som ondast kramade jag din hand hårdare och hårdare. Du skulle känna att jag, vi fanns hos dig. När alla hade varit hos dig och sagt farväl, var det bara mamma, pappa och jag kvar hos dig. Då orkade du inte kämpa mer. Jag tror att du kände att alla hade gått, att det bara var vi kvar. Du tyckte att det var dags att lämna oss när så många sagt farväl till dig. Ditt hjärta slog sitt sista slag. Du försvann. Försvann någon annanstans.
Anton. Var du är nu, är något som upptar stor del av mina tankar. Det finns så många frågor kring döden, så många frågor som alltid kommer att vara obesvarade. Det är frågor som det inte finns något svar på. Vi människor tro oss bara veta. Men jag vill inte tro, jag vill veta hur det är. Jag vill veta vart vi människor kommer efter döden. Jag vill veta var du är Anton. Jag vill inte tro på något. Jag vill veta, veta! Jag har många gånger känt stor panik över att inte veta var du är nu. Det känns så hemskt att inte veta var du är. Det är en så obehaglig känsla. En känsla som består av oro. Oro av att inte veta var du är, oro att inte veta om du har det bra. En känsla som också består av panik. Panik över att jag vill veta var du är. Dessa känslor gör så ont i mig. Det kommer det alltid att göra. För frågorna kring döden kommer jag aldrig att få svar på. Aldrig, någonsin.
Jag hoppas Anton. Jag hoppas att du har kommit till den finaste platsen. För du ska ha det finaste. Men den finaste platsen är här på jorden, här hos oss. Du ska vara här hos oss. Du ska inte vara någon annanstans. Jag skulle göra ALLT som krävs för att få dig tillbaka. Älskade storebror. Det jag önskar mest är att du lever här hos oss, att du ser oss och hör oss. Jag önskar det så mycket. För du kan inte ha lämnat oss Anton. Du måste leva här hos oss. Jag har känt din närvaro så många gånger. Jag har känt att du har varit här. Jag vill tro på att du är hos oss. Jag vill tro det! Du kan inte ha lämnat oss Anton. Du måste vara här.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Brother up in heaven
I still see his shadow
His laugh lingers on
When I dream, we´re all back together
When I wake, he´s gone
It´s strange here without you
This was not ment to be
So brother up in heaven
Please wait for mer
Alan Parsons - Brother up in heaven
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
19 januari 2008
Anton.
Ditt namn står skrivet i tunneln, du vet tunneln här nära.
Pappa och Wilma upptäckte detta bara någon månad efter du togs bort ifrån oss.
Det är så otroligt fint. Stilen på texten är så himla fin.
Vi vill tacka alla er som går till din grav Anton.
För alla ni som tänt ljus hos dig och till ni som lagt de två fina änglarna hos dig.
Det betyder mycket att ni går till Anton.
Jag tror att Anton ser oss, jag hoppas det.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Din namnsdag
Anton.
Älskade Anton, idag är det din namnsdag.
Idag gör det mer ont, ont av att läsa ditt namn i kalenden.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
15 Januari 2008 - 4 månader
Anton.
Idag är det den 15 januari. Nu har hela fyra månader gått sedan du försvann ifrån oss. Fyra fruktansvärda månader utan dig Anton. Jag förstår verkligen inte hur det har kunnat gå att leva utan dig. Jag förstår verkligen inte det. För det känns inte som att vi lever. Vi är i en annan värld. En värld som borde vara förbjuden att leva i. Världen där det bara finns ont i. I världen där det bara finns smärta, saknad, tomhet och ilska. Där lever vi. Jag lever i denna värld, vi lever i denna värld var sekund, var minut, varje timme och varje dag. I världen vi lever i, lever inte du med oss längre. Du har tagits bort från oss. Bort, bort från oss. Du togs bort från oss och vi från dig. Vi är så långt ifrån varandra. Du lever nu någon annanstans Anton. Du lever på en plats där ingen vet vart. Jag önskar så att jag visste. Men du hör hemma här, här hos oss.
Det är här du ska leva.
4 månader är en lång tid. Varje dag av dessa 4 månader har varit hemska, fruktansvärda. Jag vill inte ha det såhär längre. Jag vill verkligen inte det. Jag vill att allt ska bli som det var förut när du levde här. Den bästa tiden i mitt liv var när du levde här. Det finns inga ord som kan förklara hur mycket jag saknar dig och allt som var förut när du fanns här. Den gamla tiden när du levde i våra liv, där du var levande. När du gick upp på mornarna lika morgontrött som alltid, gjorde din gröt, klädde på dig och väntade på mig för att åka till skolan för att jag har lås forbi. Sedan cyklade vi iväg och skiljdes åt, och så vidare. Jag vill ha allt det som vara som förut. Allt, allt, allt. Jag vill inte leva det liv jag lever nu, det är så fel, fel, fel. Jag vill ha det gamla liv där du var levande tillbaka. Men jag är tvungen att leva det liv jag lever nu. Jag kommer att leva detta liv föralltid. Jag är tvingad att leva utan dig resten av mitt liv.
Vi tar en dag i taget. Varje dag är en ny dag som man ska genomlida. Nya dagar där en del hinder uppkommer som man måste ta sig igenom.
För varje dag som går gör det ondare och ondare.
Jag känner en sorts panik för varje dag som går. Jag vill inte att dagarna ska gå. Jag vill inte leva dom utan dig, du ska leva dagarna med oss. Jag vill inte att det ska gå fler dagar, veckor, månader utan dig Anton. Jag vill inte det. Jag vill att tiden ska stanna. Vara stilla. För det är så det känns. För mig står tiden stilla. Jag lever kvar i en tid. Jag är fast, jag håller mig kvar. Jag håller mig kvar i september 2007, 13, 14 och 15 september. Det är där jag lever hela tiden. Tiden den går men jag hänger inte med. Jag lever kvar i en månad som det inte längre är. Hela tiden är det dessa datum jag tänker på, dig tänker jag på. Jag kommer inte loss, jag sitter fast, fast föralltid. Jag kommer aldrig att ta mig ur september månad. Där lever jag kvar. Det var där mitt liv förändrades, där förändrades jag. Mitt liv, våra liv gick sönder. Så sönder att det aldrig kommer att bli helt igen.
Du kämpade och kämpade Anton. Du har alltid varit en riktig kämpe! Du kämpade in i det sista. Du skulle bara klara det. Det var ju så du sa till mamma "Det är ingen fara mamma, det här fixar jag." Dina ord Anton, det är så dig. Du som fått kämpa hela ditt liv, vet verkligen vad ordet kämpa betyder. Du fixade det alltid. Du kämpade in i det sista, du skulle fixa det här. Du kämpade mer än vad du har gjort i hela ditt liv. Du skulle klara av det och leva igen. Du skulle fortsätta leva och uppfylla de drömmar som du drömde om. Körkort, bilköp, jobb och så mycket, mycket mer! Jag såg hur du kämpade. Du ville visa att du skulle klara det, komma tillbaka till livet och leva det. Det gick inte, du klarade det inte Anton. Döden vann och du förlorade. Det är så fruktansvärt fel, fel, fel. Du skulle vinna, du skulle klara dig. Du skulle fixa det här. Men dina skador var för många och stora. Jag hatar, hatar, hatar, hatar att det blev såhär. Du, du, du, du skulle vinna Anton! Du skulle vinna över döden. Du älskade Anton. Du skulle komma tillbaka till oss, kämpa dig tillbaka till oss. Du skulle leva här hos oss. Det var så det skulle ha blivit. Men så blev det inte. Jag hatar det så fruktansvärt mycket. Jag hatar att det är såhär.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Mina tankar idag
Anton.
En tystnad som alltid finns där
Så tyst
Så fruktansvärt tyst
Ingen Anton röst längre
Den där underbara rösten
Underbara storebrors rösten
Din röst
Din röst hörs inte här längre
Jag hör dig inte ropa mitt namn,
Jag ropar inte ditt namn
Anton, ditt namn
Ditt underbara namn
Ett namn som används här hemma hela tiden
Men vi säger det inte till dig
Vi pratar inte med dig
Vi pratar om dig
Men jag kan prata med dig Anton
Till dig
Då vid din grav
Jag hoppas att du hör mig,
Hör mina ord till dig
Det känns så fel att stå vid din grav och prata till dig
Jag ska kunna prata med dig, till dig
Det går inte längre, kommer aldrig någonsin att gå
Aldrig
Jag vill ropa ditt namn till dig, se dina fina ögon,
se ditt underbara leende som fick vem som helst att le,
höra ditt underbara skratt, Anton skrattet.
Det bästa som finns, du, du, du
Ord finns inte för saknaden
Den som gör så ont
Hela tiden
Gör så ont att det känns som att hjärtat är i tusen bitar
För varje dag som går, går det sönder mer och mer
Inga ord kan förklara min saknad, vår saknad
Varje dag lever vi med den fruktansvärda saknaden
________________________________________________
Idag är det den 14 januari. 4 månader sedan, 14 september.
Det var då beskedet om att du var tvungen att lämna oss kom.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Ett år av optimism och förändring
Anton.
Igår stod det om dig i tidningen.
Ett år av optimims och förändring, löd rubriken på artikeln.
I artikeln beskrev man vad som hänt i Nybro från januari 2007 till december 2007.
Under September stod det:
"En 17 årig pojke åkte inlines på Alsjöholmsvägen
då han blev påkörd av en bil.
Pojken fick så allvarliga skador att han avled".
En förändring som är så fruktansvärt svår att leva med.
Smärta, sorg, saknad, tomhet...
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Min storebror
Anton.
Från den dagen jag föddes har du funnits i mitt liv varje dag. Sedan jag tog mina första andetag har du funnits här hos mig. Du har funnits vid min sida hela tiden. Jag har växt upp tillsammans med dig Anton, vi har växt upp tillsammans. Vi har sett varandra bli längre, större och sett varandra klara av saker som vi inte gjort tidigare. Dom allra första minnena jag har sedan jag var liten så finns du med. Vi har växt upp tillsammans och skaffat massor av underbara minnen tillsammans. Minnen som aldrig någonsin kommer att försvinna, minnen som alltid kommer att finnas där. Här hos mig. Du har alltid varit något väldigt speciellt för mig Anton. Du som bara är två år äldre än mig. Dom där två åren mellan oss har aldrig betytt något mer än en siffra. Du har alltid varit mer än en bror för mig Anton. Du är min storebror men du har också alltid varit min allra bästa vän. Det har du varit sedan jag var liten. Du har alltid funnits där hos mig, jag har alltid haft dig vid min sida.
Jag är så himla stolt över dig Anton! Du gör mig stolt hela tiden och jag är så lyckligt lottad att jag har den bästa storebrorn, du Anton. Du är den bästa. Jag har alltid varit en så stolt lillasyster. Stolt över att får har en så underbar storebror som du. Du har gjort mig lycklig Anton. Från den dagen jag föddes har du funnits där och gjort mitt liv lyckligt genom att du alltid har funnits hos mig. Du är och har alltid varit min största idol. Du är den som jag alltid har sätt upp till. Jag har alltid velat vara som dig och göra likadant som du har gjort. Jag minns så väl en gång när någon frågade mig vem som var min idol, jag sa då "min storebror!". För det har du alltid varit, min idol. Jag har alltid varit så himla glad att jag har haft dig Anton. Du har alltid funnits där hos mig. Jag är så himla, himla glad att vi alltid haft denna fina syskonrelation till varandra Anton. Det går inte att beskriva med ord hur mycket du betyder för mig Anton. Det finns inga ord som kan förklara hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag älskar dig. Du är obeskrivlig. Du är och kommer alltid att förbli min älskade storebror som betyder obeskrivligt mycket för mig. Jag älskar dig Anton, så enormt mycket. Det finns heller inga ord som kan förklara hur mycket du har gett mig. Du har gett mig allt ditt hjärta kunde ge mig. Det allra finaste. Jag är så oerhört glad och lycklig att våra nära syskonrelation fortsatte hela tiden när vi växte upp. Vi växt upp tillsammans, hela tiden på vägen bar vi med vår syskonrelation. Syskonrelationen växte och blev större. Hela tiden har du betytt mer och mer för mig. Vi kom närmre och närmre varandra. Vi har hela tiden kunnat prata om allt med varandra. Jag har alltid känt att jag kunde prata med dig om precis allt, du har alltid lyssnat och förstått. Oftast har vi alltid haft samma tankar om saker och ting. Det är så många som saker som vi har delat. Anton jag hoppas verkligen att du förstått hur mycket du har betytt och betyderför mig och hur mycket jag älskar dig. Jag hoppas verkligen det. Den tiden du fanns här var jag lycklig. Du fanns här i våra liv och gav oss av ditt underbara hjärta.
Jag har de bästa syskonen, en underbar storebror och en underbar lillasyster. Jag var världens lyckligaste förut. Tills en dag då någon kom och tog bort dig från oss. Du togs bort ifrån oss på ett så hemskt sätt. Du tvingades in i döden. Helt plötsligt var du borta. Kvar du lämnade enormt många människor i en djup sorg. Vi lever nu i en obeskrivligt stor sorg, saknad, tomhet och smärta. En stor del av mig är borta, du Anton. Jag känner mig så halv. Halva jag är borta. Det som finns kvar av mig är en smärta som tär mer och mer på min kropp. En kropp av saknad och tomhet. Jag vet att jag aldrig någonsin kommer att bli hel igen. Jag kommer alltid att känna mig såhär halv. För du kommer alltid att fattas mig, oss.
Min storebror som jag alltid ha levt med dig och som alltid har funnits hos mig är borta. Du är borta föralltid.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Början på ett nytt år
Julen är över och det känns väldigt skönt. Jag har hela tiden velat att den skulle vara över. Denna jul var inte full med lycka som den brukar vara. Denna jul gjorde det fruktansvärt ont hela tiden. Lyckan fanns inte där. Bara enormt mycket smärta att du inte fanns hos oss och firade julen med oss. Jag hoppas att du på något sätt ändå fanns med oss.
Det har också blivit ett nytt år, år 2008. Du fanns inte hos oss igår heller. När 2007 blev 2008 var vi hos dig Anton, vi stod nere vid din grav. Vi fanns hos dig, jag hoppas att du såg oss Anton. Vi var nära dig. År 2007 var det året då ditt liv togs ifrån dig, du tvingades in i döden. Det är så fruktansvärt orättvist att du! Du Anton var tvungen att tas ifrån oss. Det är så fruktansvärt fel, fel, fel. Varför skulle det bli såhär? Varför, varför, varför. Jag förstår mig inte på livet. Allt är så orättvist. Det skulle inte ha blivit du Anton. Du hade så mycket kvar att leva och ge. Ditt liv hade nyss börjat. Så många drömmar som du hade. Jag hoppas att du fick några drömmar uppfyllda Anton. Jag hoppas det verkligen.
2007 är det värsta året i mitt liv.
Varje gång man går till din grav känns det så fel. Så fruktansvärt fel. Det är inte något som vi borde göra för att vara nära dig. Du ska leva här hos oss. Inte ligga på en kyrkogård. En kyrkogård fullt med gravstenar med namn på, människor som är döda. Gräsmattor som har varit uppgrävda, kistor som sänkts ner. Kyrkogårdar dit människor går med sorgsna ansikten och tårar som rinner nerför ens kinder. Kyrkogårdar som är så kyliga och gråa. Det enda fina som finns är ljusen som lyser. Där detta finns, finns också du. På en kyrkogård finns du Anton. Du ligger i jorden i din kista. Häromdagen var det 3 månader sedan din begravning. I 3 månader har du nu legat där nere i jorden. Det gör så ont när man går runt på kyrkogården och läser på gravstenarna. När man läser på ditt tillfälliga kors står det Anton Karlsson 14/4-90 - 15/9-07. Då tror man att man snart ska vakna upp från en hemsk mardröm. Men detta är verklighet. Det är en mardröm vi lever i.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson