28 september 2007 - 1 år
1 år
sedan Antons begravning.
28 september 2007 -28 september 2008Anton.
Idag är det 1 år sedan din begravning.
Fredagen den 28 september 2007 var en riktig höstdag, det var kallt, blåste och regnet var i luften. Jag minns stegen in till kyrkan. Du låg där framme i kistan och var omringad av ett hav av blommor och mängder av ljus. Det var så fint, men så fruktansvärt, fruktansvärt hemskt och overkligt. Mammas och pappas älskade son skulle begravas. Min och Wilmas älskade storebror skulle begravas. Allt var så jävla fel, fel, fel... Allt är så jävla fel, fel, fel...
För sista gången var mamma, pappa, du, jag och Wilma samlade tillsammans fysiskt.
Din begravning var så fin. Alla låtarna som sjöngs till dig, det var så fint.
Det var en enorm känsla när dina kompisar ställde sig i mittgången, gick upp till dig och tog tag i kistans handtag och bar ut dig från kyrkan. Samtidigt spelades California.
Det var så otroligt fint.
Du har nu varit på kyrkogården i ett år.
Det är ett år sedan dina kompisar hissade ner dig i jorden.
Du har hamnat så fruktansvärt fel. Så fel, fel, fel.
Du ska inte vara i ett hål i jorden på en kyrkogård. Du ska vara här hos oss, här hemma där du hör hemma. Det är så fruktansvärt obehagligt att du ligger där i jorden. Jag har många gånger velat gräva upp dig och ta med dig hem. För du har hamnat så fel...
Anton. Kalmar FF vann idag över Elfsborg med 2-1!
Det skiljer nu fyra poäng mellan Kalmar och Elfsborg i allsvenskan. Jag vill höra dina ord...
Hos Anton 28 september 2007
Hos Anton 28 september 2008
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Anton Karlssons Minnesstund
Antons minnesbord.
Antons grav.
Olycksplatsen i Svalehult.
Anton Karlssons Minnesstund
Lördagen den 13 september 2008
Minnesstunden var så otroligt fin.
Minnesstunden började med själva minnesstunden.
Jennie, Pontus, Antonia, Amanda och Gerda sjöng.
Ni sjöng så himla fint och ni var så otroligt duktiga.
Mellan låtarna berättade mamma om året, Conny pratade och jag läste en dikt.
Låtarna:
Jag fick låna en ängel
When the destiney chosen wrong - Amandas låt till Anton
Let us pray
Himmelen är oskyldigt blå
We borrowed an angel - Jennies låt till Anton
Hallelujah
Vi fikade och efter det åkte alla som ville ner till Antons grav.
Gravstenen hade kommit två dagar innan.
Gravstenen blev så otroligt fin. Jag hoppas att du tycker att den är fin Anton.
Vi avslutade med att åka till olycksplatsen där Anton blev påkörd.
Vi stod där ute tills att det blev det klockslaget som Anton blev påkörd på.
-------------------------------
Anton.
Jag hoppas så innerligt att du var med oss under hela minnesstunden.
Såg hur otroligt fint det var.
ETT OTROLIGT STORT TACK
till Jennie, Pontus, Antonia, Amanda och Gerda för att ni ville sjunga på Antons Minnesstund.
Det betyder otroligt mycket för oss.
♥
TACK
till alla ni som kom till Anton Karlssons Minnesstund.
♥
TACK
för alla fina blommor vid Antons grav och ljus.
♥
/ Fam. Karlsson
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
15 september 2007 - 1 år
1 år
sedan Anton slets bort ifrån oss.
15 september 2007 - 15 september 2008Wilma, älskade lillasyster - http://www.jagheterwilma.blogg.se/
Lördagen den 15 september 2007
Anton.
Ditt tryck gick ner. Jag trodde många gånger att det snart skulle ta slut, att du snart skulle lämna oss, men du kämpade Anton. Du kämpade och kämpade. Den kämpe som du alltid har varit. När klockan var runt ett var det bara mamma, pappa och jag kvar hos dig. Jag tror att du kände att det var dags att lämna oss då, när alla hade åkt hem. För då gick ditt tryck ner mer och mer. Du fortsatte att kämpa. Du skulle få upp trycket. Du skulle klara det här, du skulle stanna kvar hos oss. Siffrorna på skärmen blev lägre och lägre. Dina hjärtslag blev oregelbundna . Jag tog mina händer på ditt hjärta och kände. Du var påväg bort ifrån oss. Kramade din hand hårdare och hårdare. Ville att du skulle känna att vi fanns hos dig hela tiden, föralltid. Jag tittade på skärmen hela tiden, ser att trycket bara går ner och ner. Det går inte, du kommer inte att klara dig... Tårarna rinner fortare nedför kinderna. Vet att det snart är slut, att du snart är borta ifrån oss. Trycket fortsätter att gå ner. Du kan inte kämpa mer, det gick inte att kämpa emot mer. Väntar på att det fruktansvärda pipet ska komma. Sköterskorna stänger av maskinerna innan. Du är redan borta, borta ifrån oss. När ditt hjärta slog sitt sista slag dog också en del av mig. Det kommer alltid att fattas en stor del av mig, föralltid.
Vi fick gå ut ifrån rummet där du låg i. Dom skulle göra i ordning dig så att vi skulle få se dig i ett annat rum.
Efter en stund fick vi gå in till dig. Du låg i ett mindre rum än det förra. Det var halvmörkt där inne. Du låg i sängen, klädd i vita skynken med en blomma liggande på dig. Du var fortfarande varm. Du var död. Min älskade storebror var död, men för mig levde du, för mig kommer du alltid att leva. Det kändes som att du skulle öppna ögonen när som helst och börjar prata. Allt hade gått så fruktansvärt fort. Bara för några timmar sedan hade allt varit som vanligt. Du levde, du var här hos oss. Vi var hos dig i fler timmar. Mammas och pappas älskade son var död. Min och Wilmas älskade storebror var död. Inga ord är tillräckliga för att beskriva hur det kändes att se dig ligga där. Efter flera timmar hos dig gick vi till ett rum där vi sov i någon timme. När jag vaknade var det morgon. Det var den första morgonen utan dig Anton. Ett helvete till liv hade börjat. På morgonen lämnade vi sjukhuset och dig. Du fanns fortfarande kvar där. Stegen ut från sjukhuset var fruktansvärda. Ute sken solen och hösten hade plötsligt kommit. Lukten av dig på mina händer fanns fortfarande kvar. Jag ville aldrig att den lukten skulle försvinna. Jag vill ha den på mina händer föralltid. Jag försökte så länge som det bara gick att behålla den lukten. Tillslut försvann den, men din lukt finns bevarad i mig, föralltid...
Anton Karlsson
1990 14 april - 2007 15 september
17 år, 5 månader, 1 timme och 35 minuter.
------------------------
1 år - hur kan tiden fortsätta att gå när den har stannat?
Det har nu gått ett år sedan den 15 september 2007, sedan du slets bort ifrån oss. Det vi inte kan förstå är hur detta året kan ha gått så fort, när det för oss känns som att tiden har stannat. För vi är fortfarande kvar i september 2007. Vi står kvar där.
Vi har fått livstid av sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar och längtan.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
14 september 2007 - 1 år
1 år
sedan Anton blev hjärndöd.
14 september 2007 - 14 september 2008Fredagen den 14 september 2007
När jag gick och la mig på torsdagen hade jag inte en aning om vad som hände under tiden på sjukhuset. Jag hade inte en aning om vad som väntade oss dom två kommande dagarna, att du skulle slitas bort ifrån oss, att du skulle försvinna ifrån oss...föralltid...
Natten till fredagen blev en hemsk natt, var orolig hela tiden. Vi väntade på mammas sms och telefonsamtal om hur det var med dig. På morgonen fick vi det första beskedet. Du hade en punkterad lunga, det skulle läkarna fixa med dränering. Tiden fortsatte att gå, vi hörde inget ifrån hur det var med dig. Mormor ringer då in till sjukhuset för att höra hur det är med dig. Det är då som beskeden kommer. Det har upptäckts fler och fler skador. Ditt hjärta var skadat och ditt huvud hade börjat svullna. Det pratades om Linköping. Jag minns så väl när jag pratar med mamma i telefonen och hon berättar om att du har fler skador. Ännu en gång hamnar jag i en enorm chock och panik. Du som "bara" hade två kraftigt brutna ben. Två brutna ben...
Det gick någon timme. Mormor och jag hämtade Wilma som tagit skolfoto i skolan. När vi kommer hem runt två tiden fick vi det sista beskedet, det hemskaste, det värsta besked som jag någonsin har fått och någonsin kommer att få. Du är hjärndöd och kommer inte att klara dig. Min älskade storebror var hjärndöd. Från början var det två kraftigt brutna ben. Du skulle klara dig, du skulle fixa det...men nu skulle du dö. Den känslan jag hade när mormor och Wilma pratar med mamma i telefonen och säger att du inte kommer att klara dig går inte att beskriva. Wilmas ord till mamma "kommer Anton att dö?". Ännu en gång hamnade jag, vi i en enorm chock och panik. Det går inte att beskriva, det finns inga ord som är tillräckliga. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, kände att jag inte kunde vara kvar i huset. Jag sprang ut och Wilma sprang efter mig. Jag minns att jag inte grät, jag bara skrek. Det kom hit flera, min morbror, mammas jobbarkompisar, Conny, min kompis. Efter en stund gick mina panikkänslor över till ett konstigt lugn. Jag föll ihop i soffan och låg där i någon timme.Jag minns att jag var helt borta, men jag hörde och såg allt. Efter ett tag börjar vi kontakta dina kompisar och berättar om vad som har hänt. Det bestäms att vi ska åka in till dig Anton för att se dig en sista gång. Vi åker till dig flera stycken. Vägen in till sjukhuset var fruktansvärd. Jag minns hur jag hela tiden satt och tänkte "detta måste vara en mardröm, detta händer inte på riktigt". På vägen in till sjukhuset hämtade vi upp Ludde.
När vi kom till IVA fick vi vänta i besöksrummet på mamma och pappa. När dom kom in klarade jag inte av att vara kvar där längre. Efter en stund har jag samlat mig så att jag kunde gå in till dig. Jag gick längs den långa korridoren tillsammans med pappa. Jag såg dig ligga där i sängen omringad av en mängd olika slangar. Du låg där och var hjärndöd. Du var helt blåslagen. Du var var blå runt ögonen och på näsan. Jag satte mig på en stol jämte dig och tog din hand i min. Jag höll din hand hela tiden, ville att du skulle känna att vi fanns hos dig, att du inte var ensam. Dina händer var så kalla.
Det går inte att beskriva hur det kändes att sitta där jämte dig och vänta på att du skulle försvinna ifrån oss. Det finns ännu en gång inga ord som är tillräckliga för att beskriva. Flera gånger när jag satt hos dig tänkte jag " det här får inte vara sant, det här får inte vara sant", men det var sant....
Du var så kall på huvudet och i ansiktet. Det kom bubblor ifrån din mun hela tiden på grund av andningsmaskinen som vi fick torka bort. Det kändes nästan som att du redan var död. Du var hjärndöd. Du var redan påväg bort ifrån oss.
Sakta, sakta lämnade du oss. Du slets bort ifrån oss...
Det var så många som var inne hos dig för att se dig en sista gång. Dina kompisar och en av din kompis familj kom in till dig. Dom hade för bara några timmar sedan fått reda på att du skulle dö, att du skulle försvinna ifrån oss. Du hade din familj, din släkt, dina kompisar, kompisar till oss i familjen och mammas jobbarkompis hos dig. Alla var hos dig för att se dig en sista gång. Tog farväl av dig älskade storebror, du som hade varit så full av liv för bara några timmar sedan...
Jag hoppas så innerligt att du kände att det var så många som fanns nära dig älskade storebror. Vi fanns hos dig hela tiden. Vi lämnade dig aldrig, vi lämnar dig aldrig.
---------------------------------------
Det har nu gått ett år sedan fredagen den 14 september 2007. Det känns inte som ett år sedan utan mer som om det var för bara några veckor sedan. För allt känns så nära, nära hela tiden.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
13 september 2007 - 1 år
1 år,
sedan du blev påkörd Anton.
13 september, 2007 - 13 september, 2008
Torsdagen den 13 september 2007
Allt började som vanligt den dagen. Du, jag och Lisa var hemma själv på morgonen. Jag antar att du var lika morgontrött som vanligt den dagen. Jag hade som vanligt svårt att bestämma vad jag skulle ha för kläder på mig. Jag minns så väl när du låg där i soffan och sa "det blir jättebra Hanna, ta dom kläderna nu", precis som du brukade säga. Vi åkte hemifrån samtidigt. Vi sa hejdå till varandra, vi ses sen, ha en bra dag! Solen sken och det var så varmt ute. Det måste ha varit den finaste dagen på hela sommaren och hösten. Skoldagen slutade och vi åkte hem. Wilma och jag gick och bytte mina stövlar. Vi sa hejdå till dig när du satt vid datorn. När vi kom hem skulle du ut och åka inlines. Du skulle ut och åka i det underbara vädret. Du visste inte att det skulle vara det sista du gjorde, det sista du fick göra. Det sista du gjorde var något du tyckte om, något du älskade. Ännu en gång sa vi hejdå till varandra. Ett hejdå som skulle bli föralltid, våra sista ord till varandra, sista gången jag hörde din röst, sista gången jag pratade till dig, sista gången jag såg dig full av liv...
Du åkte iväg med dina inlines. Du åkte ut på en lång färd, men enligt dig var den nog inte så lång, med tanke på din enorma kondition och din envishet. Du hade varit borta så länge, alldeles för länge. Vi började undra vart du hade tagit vägen. Mina första tankar var, det har väll inte hänt Anton något? Men tankarna att du träffat någon kompis som du stod och pratade med övertog istället dem hemska tankarna. Vi började äta utan dig, tänkte att du nog kommer snart. Vi hinner knappt sätta oss tills att telefonen ringer. Wilma svarar och ger telefonen till mamma. Jag hör på mammas röst och ord att det har hänt dig något. "Anton har blivit påkörd och ligger på Alsjöholms vägen", var mammas ord. I samma stund bryter den enorma paniken ut. Mamma och pappa åker iväg till dig Anton. Wilma och jag är kvar hemma i en enorm panik. Vi skriker och gråter samtidigt. Mitt hjärta slår fortare och fortare och hela min kropp hamnar i en enorm panik. Efter ett tag kom mormor och tog hand om Wilma och mig.
Mamma och pappa åkte ut till dig vid olycksplatsen. När dom kom fram hade det bildats en lång kö av bilar. Ambulansen och brandkåren var på plats. Mamma ställer bilen och pappa springer bort till dig. Där ligger du på ambulans båren, blodig. Du säger "Det är lugnt, jag fixar det här, jag åkte vilse", samma underbara Anton som alltid. Pappa åker med dig i ambulansen och mamma åker hem till Wilma och mig. Du är pigg under hela ambulans resan till sjukhuset, du skojar och pratar precis som vanligt. På sjukhuset konstateras det att du har två brutna ben och en bruten näsa. Inga andra skador hittas. När du ska röntgas tappar du medvetandet. Kort där efter opererar läkarna dina benbrott. Du vaknar aldrig upp mer efter att du har tappat medvetandet. Mamma åker in till dig efter att hon varit en stund här hemma hos Wilma och mig. Jag minns att hon säger att du tappat medvetandet, men att det är vanligt att man gör det när man har varit med om en olycka. Jag blir lugn, jag nästan vet att du kommer att klara dig. Två brutna ben, det kommer du att fixa. Det fanns inte i mina tankar att du skulle försvinna ifrån oss, att ditt liv skulle ta slut. Aldrig att jag trodde det...
Detta skrev jag i min blogg den 13 september kl.22.00
Varför skulle det här hända? Det gör så otroligt ont. Ont av tårar och av panik känslor.
Jag känner mig fortfarande darrig, min kropp känns helt lustig. Min älskade bror. Det kommer att bli bra, men just nu känns allt hopplöst. Min bror, min bror, MIN STOREBROR!
Min älskade underbara storebror, jag älskar dig så enormt otroligt mycket! Jag hoppas att det inte gör så ont, hoppas att dom har tagit bort smärtan. För du ska inte ha ont, du är min storebror som inte får har ont. Ge mig din smärta. Ge mig ditt ena ben, varför TVÅ för? Hade det inte räckt med ett. Fy fan, vad jag bara vill att det här bara ska vara en dröm. En dröm som jag snart ska vakna upp ifrån. Jag nöp mig i armen förut, men jag var vaken. Helt klar vaken. Min storebror, min storebror, jag älskar dig så otroligt jävla mycket. Varför skulle det här hända? Varför nu? Varför, varför, varför? Jag har inga ord kvar, jag orka inte skriva mer. Jag kände att jag behövde skriva men mina tårar gör att det inte går längre. Det här kommer att bli en lång natt. Jag vill bara vara hos dig. Se dig och höra din röst, din underbara storebrorsröst. Jag älskar den härliga rösten.
JAG ÄLSKAR DIG SÅ OTROLIGT OBESKIVLIGT MYCKET! Min storebror, du är allt för mig. Jag vill att allt ska bli bra.
Jag älskar dig så otroligt enormt mycket.
__________________________________
Du åkte vilse Anton, du hamnade fel. Du frågade så många om vart du var och hur långt kvar du hade hem. När du åkte, kom en bil och körde på dig.
Det blev ingen vanlig torsdag, inte för dig, inte för oss. Det blev din allra sista dag här på jorden. Din allra sista. Det är en dag som har förändrat våra liv föralltid, en dag som gjorde att du var tvungen att lämna oss. Du tvingades. Du slets bort ifrån oss. Det var sista gången du cyklade, pratade, skrattade, åt, mm. Det var den dagen då du gjorde allt en allra sista gång. Du kunde aldrig ana att ditt liv snart skulle ta slut, att du bara hade ett fåtal timmar kvar att leva. Vi kunde aldrig någonsin ana...
Vid den här tiden för ett år sedan låg du på sjukhuset. Två brutna ben och en bruten näsa.
Du skulle klara dig, allt skulle bli bra igen.
Det var ingen som hade en aning om vad som skulle hända den 14 och 15 september.
Det fanns inte i mina tankar att du inte skulle klara dig älskade storbror.
Aldrig någonsin trodde jag...
Våra liv stannade den 13 september 2007.
Vi är nu tvingade att leva ett annat liv, som vi aldrig någonsin kommer att acceptera.
Våra liv består nu av en enorm sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar och längtan.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Dagen innan
Anton.
Imorgon är det den första av tre enormt jobbiga dagar.
13 - 14 - 15 september.
Dagarna som jag har fasat inför så länge, som jag inte vill ska komma...
Imorgon är det den 13 september.
Det är 1 år sedan du blev påkörd älskade storebror.
Idag för 1 år sedan var det din sista dag i livet.
Din sista dag här hos oss...föralltid...
Vid den här tiden hade du knappt ett dygn kvar att leva.
Vi alla var helt omedvetna om vad som skulle hända den 13 september 2007.
Att du skulle slitas bort ifrån oss, föralltid...
Vid den här tiden kanske du låg i soffan och tittade på tv: n?
Det blev din sista kväll.
Sista gången du sov i din säng.
Sista...
_______________________________________
Imorgon ska vi ha Minnesstund för dig Anton.
Jag tror att det kommer att bli jättefint.
Anton, jag hoppas att du finns med oss.
Att du finns vid vår sida hela tiden.
Att du tar oss i händerna och hjälper oss.
Älskade storebror.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Om en stjärna...
´Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Anton Karlssons Minnesstund - Lördagen den 13 september
VÄLKOMNA
Alla som vill till
Minnesstund för Anton Karlsson ♥
Det är nu ett år sedan Anton blev påkörd och dog av sina skador.
Vi har nu tre jobbiga datum framför oss.
13 september - då han blev påkörd
14 september - låg Anton hjärndöd på sjukhuset
15 september - avled han kl.01.35
Den 13 september kl.17.00 i Ansgarsgården.
*Sång och musik
* Fika
* Besök vid Antons grav. Gravstenen ska vara färdig. Ljuständning.
* Dem som vill åker till olycksplatsen.
Med vänliga hälsningar Familjen Karlsson.
September
Anton.
Idag är det den andra september. Nu är månaden som jag har fasat inför så länge här.
Månaden som du slets bort ifrån oss Anton... Nu har vi tre enormt jobbiga datum framför oss.
Den 13 september - dagen då du blev påkörd. Den 14 september - du låg på sjukhuset. Den 15 september - du försvann ifrån oss. Jag är rädd för dessa datum. Jag är rädd för tiden. Dagarna bara går och går och jag vill bromsa tiden. Jag vill att den ska stanna upp, för ett tag, föralltid. Jag vill inte att det ska ha gått ett år sedan du försvann, jag vill inte...
Nu får ett år sedan levde du Anton, du fanns här hos oss, du levde här hos oss. Allt var som vanligt. Vi var alla helt ovetande om vad som skulle hända. Idag för ett år sedan älskade storebror hade du 12 dagar kvar att leva...12 dagar tills olyckan hände, tills att du slets bort ifrån oss... föralltid.
Detta skrev jag i min blogg den 1 september 2007:
Nu är september månad här. Sommaren är borta och det är nu dags för årstiden höst. Jag både ser fram emot och inte emot denna årstid. Hösten innebär en hel del myyys men det jag inte ser fram emot är att det blir kallare ute. Häromdagen när jag cyklade till skolan var det bara 6grader och då var det kallt. Så kallt att jag hade vantar på mig. hu!
Du, jag, vi var helt ovetande om vad som skulle hända om 12 dagar, vad som skulle hända hösten 2007...
Anton. För tre veckor började skolan igen. Wilma har börjat fyran och jag har börjat på gymnasiet. För tre veckor sedan skulle du också ha börjat skolan igen. Du skulle ha börjat ditt sista år på gymnasiet. Du skulle nu bara ha haft ett år kvar i skolan, tills studenten, tills att du äntligen skulle få börja jobba, tills så mycket mer...
Jag trivs bra i skolan och jag känner att jag verkligen har valt rätt. Denna vecka har jag praktik, vilket ska bli roligt!
Anton. Det går riktigt, riktigt bra för Kalmar FF! Dem är i final i svenska cupen, dem vann mot Gent i Uefa Cupen och i söndags vann dem mot Sundsvall. Kalmar leder allsvenskan och det ser ut som att guldchanserna är stora! Jag kan höra dina ord Anton, du hade varit så glad. Jag hoppas att du hör, jag hoppas att du ser...
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.