Idag är det 17 månader sen den dagen då du Anton tog ditt sista andertag och vi stod där jämte dig och höll dina händer. Så maktlös och kunde inte göra något för att få dig tillbaka. Att se sitt barn dö framför ögonen är något man aldrig ska behöva uppleva men det är sant vi har fått göra det.

Jag vakna fortfarande vissa mornar och tro att det är en madröm.

Denna längtan och saknaden efter sitt barn det går inte att i ord beskriva.

Många människor tro att det måste vara bättre nu men jag kan bara säga att så är det inte och detta med sorgeår det är inget som finns.

Ens barn är alltid ens barn och det är så fel att behöva begrava sitt barn. Två av mina nyfunna vänner har i helgen firat sina döda barn som skulle fyllt år. Det är fruktansvärt hemskat att behöva gå till kyrkogården för att fira sitt barn.



Hanna denna dikten är så fin och den beskriver det hemska vi varit med om.



Kramar Mamma

Hej hanna, ville bara säga att du skriver sjukt fint. hittade den sidan på lunarstorm, minnet utav honom. har läst din blogg lite också, så sjukt fint av dig. tårarna bara rinner ner nu, jag beklagar verkligen. jag kände inte anton men blev så himla rörd ändå. anton måste vara stoltast i världen, över dom finaste orden och dikterna han får utav dig. kämpa vidare! kram

Tack för dina ord Sofie!