15 september, 2007 - 15 mars, 2009
1 år och 6 månader sedan du slets bort ifrån oss.

1 år och 6 månader i obeskrivligt stor sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan.

1 år och 6 månader med oändligt många frågor, men inga svar..

1 år och 6 månader men en ständig undran och oro var du nu är Anton.

1 år och 6 månader med aldrigheten...

1 år och 6 månader med en obeskrivlig orättvisa och VARFÖR.

1 år och 6 månader att förklara varför vi mår som vi mår...

1 år och 6 månader med ilska...

1 år och 6 månader i en fruktansvärt hemsk mardröm som jag vill vakna upp ifrån nu...

1 år och 6 månader utan dig älskade storebror...

1 år och 6 månader...

Anton.

Ännu en månad har nu gått utan dig. Tiden går och går... fast att den står stilla. Det är nu 1 år och 6 månader sedan du slets bort ifrån oss. Jag förstår inte att det har gått så lång tid när det inte känns som så, när tiden har stannat. 1 år och 6 månader har gått så fort. Hela tiden vill jag att tiden ska stanna för ju mer tiden går betyder det att har det har gått ännu en dag, en vecka eller en månad utan dig älskade storebror... Jag är rädd för tiden...så rädd...

1 år och 6 månader sedan den 13 september 2007, sedan jag träffade dig när du var vid medvetandet, sedan vi pratade, sedan jag såg ditt underbara leende, sedan jag hörde ditt underbara skratt, sedan allt var som vanligt, sedan vi var en hel familj, sedan...

Allt började som en vanlig torsdag, men det blev ingen vanlig torsdag... Det blev din allra sista dag här på jorden. Det är en dag som har förändrat ditt, våra och så många andras liv föralltid. Du slets bort ifrån oss... Det var den dagen då du gjorde allt en allra sista gång. Du kunde aldrig ana att ditt liv snart skulle ta slut, att du bara hade ett fåtal timmar kvar att leva. Vi kunde aldrig någonsin ana... att den 15 september 2007 skulle du försvinna ifrån oss. Vår älskade son och storebror...

Varje sekund, varje minut, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år är föralltid förändrat.

Det är föralltid en enormt stor del som fattas oss...

Var sekund utan dig gör det ont. Var sekund, var minut, varje timme med en obeskrivlig saknad.

Många tror att tiden gör allt bättre. Tiden gör det värre. Ju mer tiden går desto mer förstår jag att du inte kommer att komma tillbaka. Att ha en ständig fajt i kroppen, där en del förstår att du inte kommer tillbaka och där det fortfarande finns en del som tror att du kommer att komma tillbaka. Sorgen, saknaden, smärtan, tomheten, tårarna, längtan blir större för varje dag som går. Saknad och längtan efter dig Anton, efter att få träffa dig, längtar till dagen vi ses igen... Vi är föralltid amputerade, det är en enormt stor del som fattas oss... hela tiden, var sekund, var minut, varje timme, varje dag... Vi kommer aldrig någonsin att bli vanliga igen, vi är förändrade föralltid. Hela tiden känns allt så orättvist, varför du Anton, VARFÖR? Vi har fått livstid av sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan...

Anton. Både mamma och jag har nu fyllt år. Andra gången utan dig älskade storebror... Jag är nu 17 år. Det känns så fruktansvärt konstigt och fel, fel, fel att jag nu är lika många år som du var när du slets bort ifrån oss...

Om en månad skulle du ha fyllt 19 år Anton. Ännu ett år in i vuxenlivet... Det var detta året som så många fler av dina drömmar och det som du sett fram emot skulle gå i uppfyllelse. Studenten, börja jobba och så mycket mer...

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.