Tiden
Anton.
Tiden bara går och går. Jag hänger inte med riktigt. Jag vet faktiskt inte var den här hösten har tagit vägen. För det har gått alldeles för fort. Du har nu varit borta ifrån oss i mer än 14 månader Anton. Varför kan inte tiden bara sluta att gå? För jag vill inte mera. Jag vill inte leva mer utan dig storebror. Att vi är inne på andra året utan dig skrämmer mig. Andra hösten, andra julen, andra gången födelsedagar...
Anton. För några veckor sedan var dem i din klass ute på praktik. Du hade säkert gillat det. Undrar var du hade varit på din praktik? Hade du trivs? Det finns så oändligt många frågor, men inga svar...
Idag är det den 1: a advent. Jag vill inte, jag vill inte ha jul. Jag har fasat inför detta hela hösten. Jag vill inte fira jul ännu en gång utan dig Anton. På något sätt känns det redan nu som att denna julen kommer att bli jobbigare än förra. Förra julen trodde fortfarande en stor del av mig att du skulle komma tillbaka. Detta året är det en stor del av mig som vet att du inte kommer att komma tillbaka mer...
Det är mycket som ska göras i skolan innan jul. Jag är så fruktansvärt trött på det. Trött på skolan, trött på allt... Det har bara varit någon enstaka vecka på hela hösten då det inte har varit något i skolan. Jag längtar till lovet.
Sorg. Saknad. Smärta. Tomhet. Tårar. Längtan.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Hanna, jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Var stark! Ni har varandra i familjen, och jag är säker på att ni alla har många vänner där ni kan söka tröst, som lyssnar på er, eller som bara kan sitta där och erbjuda en axel när ni gråter.
Jag håller precis med om varenda ord du skrivit om julen! Det känns verkligen som att andra julen blir jobbigare :/
Ska vi bygga en tidsmaskin?
Hej Emelie jag såg att du kommenterade på min dotters blogg.
Du skriver att det var en olyckshändelse och vi vet mycket väl att det var det men konsekvenserna av olyckshändelsen kan ingen som inte varit i vår situation förstå. Vilket liv vi ska lära oss leva som vi egentligen inte vill lära oss leva för vi vill ha vår älskade son/broder här hos oss. Att behöva gå till kyrkogården istället för att har Anton här hos oss det är inget som man som mamma, pappa och syskon ska behöva göra.
Anton älskade verkligen livet och hatade döden.
Snälla du läs inte Hannas blogg mer för jag förstå att du inte vet hur vi har det. Med vänliga hälsningar Kicki mamma till Anton, Hanna och Wilma