Bilderna är ifrån nyårsaftons morgon. Då var det en sån där fin vintermorgon, minusgrader, solen som sken och frosten hade lagt sig som ett glitter täcke. Då var Lisa och jag ute och promenerade, det var en av få fina vinterdagar denna vinter!

Det var ett tag sen jag skrev något här. Vi är redan inne i ett nytt år och i januari månad. December flög förbi och alla dessa tunga och jobbiga dagar är över, och det känns SÅ skönt. Alla dagar som hör till julen kommer aldrig att bli dagar att längta till eller tycka om, det kommer alltid vara någon som fattas, du Anton.

De senaste månaderna har bestått av väldigt mycket jobb för min del. Jag klagar inte, det är så roligt, då jag mestadels har fått jobba med det som jag trivs så bra med! Vid jul tog mitt vik på särskolan slut. Dock varade inte min arbetslöshet så länge eftersom jag har jobb nu några veckor framåt. Så jag tror det med jobb ordnar sig, hoppas på det.

Ett nytt år.
Ännu ett nytt år utan dig Anton. Tiden. Tiden. Tiden.
Detta året skulle du ha fyllt 22 år Anton, 22 år! 22 år så vuxet, tänker på, undrar hur du skulle ha sett ut nu?
Så många tankar och frågor...frågor som föralltid kommer att finnas och komma.
Och i och med frågorna kommer orättvisan, varför? varför du? Varför vi?
Varför slets du bort ifrån livet? Du älskade livet, du hade så oändligt många drömmar...som du skulle uppfylla, göra till verklighet...
Så oändligt många dagar, månader och år du skulle ha fått uppleva.
Du slets bort ifrån oss,
föralltid...
Finaste storerbror,
ser ditt leende framför mig, hör din underbara röst.
Tänk om det hade gått att få träffa dig bara för en stund,
bara för några sekunder, minuter...
Sjunka in i din stora famn.
Du fattas oss.
Jag älskar dig Anton av hela mitt hjärta.

Häromdagen hände det igen, det som händer ibland (och ofta när jag mår dåligt eller ska göra något som känns jobbigt). Jag kände så otroligt starkt att du var med mig, att du fanns vid min sida.
Det var som att hela jag fylldes av trygghet, att jag kände mig stark, jag kände att det fanns någon där vid mig,
det kändes som att det var du Anton.
...och det kändes så otroligt bra.
För du kommer alltid att finnas.
Du finns föralltid,
du finns alltid vid min sida.

/Hanna.