Orättvisan kommer som ett slag, griper tag i varenda del i min kropp.
Hela jag skriker, VARFÖR? varförvarförvarför.
Slaget gör ondare och ondare.
Orättvisan har bosatt sig inom mig, föralltid.
Den slår mig, ofta, ofta, ofta.
Varenda slag gör så förbannat ont och jag vill bara skrika.
I samma stund som orättvisan kommer bildas också ilskan.
I nästa stund känns det som att hela kroppen bara faller, faller av saknad.
Denna saknad som bara blir större och större för varje dag som går.
Denna saknad som inte går att beskriva med ord, aldrig någonsin.
Denna saknad som jag egentligen vill kunna beskriva.
Vill kunna beskriva för att andra ska förstå hur mycket jag saknar dig.
Denna saknad som bara kommer att bli större och större för ju mer tiden går.
…och denna hemska tiden.
Jag hatar tiden.
…och kommer alltid att göra det.
Tiden går, men ändå inte.
Den har stannat.
Föralltid.
Älskade storebror.
Inga ord kan någonsin förklara, beskriva…

/Hanna.