Anton.
Idag är dagen.
Idag är det den 13 september 2010.
Idag har det gått 3 år sedan du blev påkörd.
Allt började som en vanlig dag idag för 3 år sedan.
Allt var som vanligt med skola och jobb…
Alla var helt ovetande om vad som skulle hända denna dag.
Att ditt och våra liv skulle stanna, aldrig någonsin bli detsamma mer igen.
Anton, jag kan se dig när du sitter på stolen i hallen när du håller på att ta på dig dina inlines.
Solen som sken ute, precis som den har gjort idag.
Du skulle ut och åka inlines som du brukade, som du älskade att göra.
Vi sa hejdå, ett hejdå som blev föralltid...
Du kom aldrig hem mer…
Jag kan se Wilmas ansiktsuttryck framför mig när hon pratar med dig i telefonen och ger telefonen till mamma.
Paniken. Tårarna. Skriken. Smärtan. Oron. Rädslan. Ett enormt kaos.
Du, påkörd, två brutna ben.
Jag fick en bild i huvudet hur du låg där vid vägkanten med två brutna ben…din smärta.
Mamma och pappa som åkte ut till dig.
Wilma och jag var kvar hemma…kaos, panik.
Men allt skulle bli bra, allt skulle ordna sig.
Två brutna ben och en bruten näsa.
Du skulle klara dig.
Du som alltid varit en kämpe,
detta skulle du klara.
Efter en stund kom mamma hem igen, berättade vad du hade sagt när hon och pappa hade lyckats komma fram till dig mitt i allt kaos av bilkö, ambulanser och brandkår.
Att du hade varit precis som vanligt, samma vanliga underbara Anton.
Pappa som åkte med dig i ambulansen och du hade varit som vanligt och pratat.
Några timmar senare tappade du medvetandet och vaknade aldrig upp mer…

Det är så oändligt svårt att förstå att det har gått 3 år sedan allt hände. Jag vet att jag skriver det ofta, men tiden är så fruktansvärt konstig. Tiden går och går så fort, men ändå har den stannat. Föralltid. Det finns inga ord som kan beskriva…

3 år i det ofattbara.
3 år med sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, aldrighet, orättvisa.
Du fattas oss föralltid.

Saknad går inte att beskriva i ord.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta storebror,
nu och föralltid. ♥

/Hanna Karlsson.