September

Anton.

Idag är det den andra september. Nu är månaden som jag har fasat inför så länge här.
Månaden som du slets bort ifrån oss Anton... Nu har vi tre enormt jobbiga datum framför oss. 
 Den 13 september - dagen då du blev påkörd. Den 14 september - du låg på sjukhuset. Den 15 september - du försvann ifrån oss. Jag är rädd för dessa datum. Jag är rädd för tiden. Dagarna bara går och går och jag vill bromsa tiden. Jag vill att den ska stanna upp, för ett tag, föralltid. Jag vill inte att det ska ha gått ett år sedan du försvann, jag vill inte...


Nu får ett år sedan levde du Anton, du fanns här hos oss, du levde här hos oss. Allt var som vanligt. Vi var alla helt ovetande om vad som skulle hända. Idag för ett år sedan älskade storebror hade du 12 dagar kvar att leva...12 dagar tills olyckan hände, tills att du slets bort ifrån oss... föralltid.


Detta skrev jag i min blogg den 1 september 2007:

Nu är september månad här. Sommaren är borta och det är nu dags för årstiden höst. Jag både ser fram emot och inte emot denna årstid. Hösten innebär en hel del myyys men det jag inte ser fram emot är att det blir kallare ute. Häromdagen när jag cyklade till skolan var det bara 6grader och då var det kallt. Så kallt att jag hade vantar på mig. hu!

Du, jag, vi var helt ovetande om vad som skulle hända om 12 dagar, vad som skulle hända hösten 2007...


Anton. För tre veckor började skolan igen. Wilma har börjat fyran och jag har börjat på gymnasiet. För tre veckor sedan skulle du också ha börjat skolan igen. Du skulle ha börjat ditt sista år på gymnasiet. Du skulle nu bara ha haft ett år kvar i skolan, tills studenten, tills att du äntligen skulle få börja jobba, tills så mycket mer...    

Jag trivs bra i skolan och jag känner att jag verkligen har valt rätt. Denna vecka har jag praktik, vilket ska bli roligt!


Anton. Det går riktigt, riktigt bra för Kalmar FF! Dem är i final i svenska cupen, dem vann mot Gent i Uefa Cupen och i söndags vann dem mot Sundsvall. Kalmar leder allsvenskan och det ser ut som att guldchanserna är stora! Jag kan höra dina ord Anton, du hade varit så glad. Jag hoppas att du hör, jag hoppas att du ser...


Anton jag älskar dig


/Hanna Karlsson.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Ååh,mina ögon tåras och en såndär "gråtklump" växer fram i halsen! jag vet att jag aldrig kan sätta mig in i eran situation men bara tanken på att förlora något av mina syskon känns fruktansvärd! Ni är så otroligt starka Hanna!och Anton verkar ha varit en helt underbar person!

Ta hand om dig!

2008-09-09 @ 22:19:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback