1 år

sedan Anton slets bort ifrån oss.

15 september 2007 - 15 september 2008

Wilma, älskade lillasyster -  http://www.jagheterwilma.blogg.se/

Lördagen den 15 september 2007
Anton.
Ditt tryck gick ner. Jag trodde många gånger att det snart skulle ta slut, att du snart skulle lämna oss, men du kämpade Anton. Du kämpade och kämpade. Den kämpe som du alltid har varit. När klockan var runt ett var det bara mamma, pappa och jag kvar hos dig. Jag tror att du kände att det var dags att lämna oss då, när alla hade åkt hem. För då gick ditt tryck ner mer och mer. Du fortsatte att kämpa. Du skulle få upp trycket. Du skulle klara det här, du skulle stanna kvar hos oss. Siffrorna på skärmen blev lägre och lägre. Dina hjärtslag blev oregelbundna . Jag tog mina händer på ditt hjärta och kände. Du var påväg bort ifrån oss. Kramade din hand hårdare och hårdare. Ville att du skulle känna att vi fanns hos dig hela tiden, föralltid. Jag tittade på skärmen hela tiden, ser att trycket bara går ner och ner. Det går inte, du kommer inte att klara dig... Tårarna rinner fortare nedför kinderna. Vet att det snart är slut, att du snart är borta ifrån oss. Trycket fortsätter att gå ner. Du kan inte kämpa mer, det gick inte att kämpa emot mer. Väntar på att det fruktansvärda pipet ska komma. Sköterskorna stänger av maskinerna innan. Du är redan borta, borta ifrån oss. När ditt hjärta slog sitt sista slag dog också en del av mig. Det kommer alltid att fattas en stor del av mig, föralltid. 
Vi fick gå ut ifrån rummet där du låg i. Dom skulle göra i ordning dig så att vi skulle få se dig i ett annat rum. 

Efter en stund fick vi gå in till dig. Du låg i ett mindre rum än det förra. Det var halvmörkt där inne. Du låg i sängen, klädd i vita skynken med en blomma liggande på dig. Du var fortfarande varm. Du var död. Min älskade storebror var död, men för mig levde du, för mig kommer du alltid att leva. Det kändes som att du skulle öppna ögonen när som helst och börjar prata. Allt hade gått så fruktansvärt fort. Bara för några timmar sedan hade allt varit som vanligt. Du levde, du var här hos oss. Vi var hos dig i fler timmar. Mammas och pappas älskade son var död. Min och Wilmas älskade storebror var död. Inga ord är tillräckliga för att beskriva hur det kändes att se dig ligga där. Efter flera timmar hos dig gick vi till ett rum där vi sov i någon timme. När jag vaknade var det morgon. Det var den första morgonen utan dig Anton. Ett helvete till liv hade börjat. På morgonen lämnade vi sjukhuset och dig. Du fanns fortfarande kvar där. Stegen ut från sjukhuset var fruktansvärda. Ute sken solen och hösten hade plötsligt kommit. Lukten av dig på mina händer fanns fortfarande kvar. Jag ville aldrig att den lukten skulle försvinna. Jag vill ha den på mina händer föralltid. Jag försökte så länge som det bara gick att behålla den lukten. Tillslut försvann den, men din lukt finns bevarad i mig, föralltid...

Anton Karlsson
1990 14 april - 2007 15 september
17 år, 5 månader, 1 timme och 35 minuter.

------------------------

1 år - hur kan tiden fortsätta att gå när den har stannat?
Det har nu gått ett år sedan den 15 september 2007, sedan du slets bort ifrån oss. Det vi inte kan förstå är hur detta året kan ha gått så fort, när det för oss känns som att tiden har stannat. För vi är fortfarande kvar i september 2007. Vi står kvar där.

Vi har fått livstid av sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar och längtan.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.