1 år

sedan Anton blev hjärndöd.

Fredagen den 14 september 2007
När jag gick och la mig på torsdagen hade jag inte en aning om vad som hände under tiden på sjukhuset. Jag hade inte en aning om vad som väntade oss dom två kommande dagarna, att du skulle slitas bort ifrån oss, att du skulle försvinna ifrån oss...föralltid...

Natten till fredagen blev en hemsk natt, var orolig hela tiden. Vi väntade på mammas sms och telefonsamtal om hur det var med dig. På morgonen fick vi det första beskedet. Du hade en punkterad lunga, det skulle läkarna fixa med dränering. Tiden fortsatte att gå, vi hörde inget ifrån hur det var med dig. Mormor ringer då in till sjukhuset för att höra hur det är med dig. Det är då som beskeden kommer. Det har upptäckts fler och fler skador. Ditt hjärta var skadat och ditt huvud hade börjat svullna. Det pratades om Linköping. Jag minns så väl när jag pratar med mamma i telefonen och hon berättar om att du har fler skador. Ännu en gång hamnar jag i en enorm chock och panik. Du som "bara" hade två kraftigt brutna ben. Två brutna ben...

Det gick någon timme. Mormor och jag hämtade Wilma som tagit skolfoto i skolan. När vi kommer hem runt två tiden fick vi det sista beskedet, det hemskaste, det värsta besked som jag någonsin har fått och någonsin kommer att få. Du är hjärndöd och kommer inte att klara dig. Min älskade storebror var hjärndöd. Från början var det två kraftigt brutna ben. Du skulle klara dig, du skulle fixa det...men nu skulle du dö. Den känslan jag hade när mormor och Wilma pratar med mamma i telefonen och säger att du inte kommer att klara dig går inte att beskriva. Wilmas ord till mamma "kommer Anton att dö?". Ännu en gång hamnade jag, vi i en enorm chock och panik. Det går inte att beskriva, det finns inga ord som är tillräckliga. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, kände att jag inte kunde vara kvar i huset. Jag sprang ut och Wilma sprang efter mig. Jag minns att jag inte grät, jag bara skrek. Det kom hit flera, min morbror, mammas jobbarkompisar, Conny, min kompis. Efter en stund gick mina panikkänslor över till ett konstigt lugn. Jag föll ihop i soffan och låg där i någon timme.Jag minns att jag var helt borta, men jag hörde och såg allt. Efter ett tag börjar vi kontakta dina kompisar och berättar om vad som har hänt. Det bestäms att vi ska åka in till dig Anton för att se dig en sista gång. Vi åker till dig flera stycken. Vägen in till sjukhuset var fruktansvärd. Jag minns hur jag hela tiden satt och tänkte "detta måste vara en mardröm, detta händer inte på riktigt". På vägen in till sjukhuset hämtade vi upp Ludde.

När vi kom till IVA fick vi vänta i besöksrummet på mamma och pappa. När dom kom in klarade jag inte av att vara kvar där längre. Efter en stund har jag samlat mig så att jag kunde gå in till dig. Jag gick längs den långa korridoren tillsammans med pappa. Jag såg dig ligga där i sängen omringad av en mängd olika slangar. Du låg där och var hjärndöd. Du var helt blåslagen. Du var var blå runt ögonen och på näsan. Jag satte mig på en stol jämte dig och tog din hand i min. Jag höll din hand hela tiden, ville att du skulle känna att vi fanns hos dig, att du inte var ensam. Dina händer var så kalla.

Det går inte att beskriva hur det kändes att sitta där jämte dig och vänta på att du skulle försvinna ifrån oss. Det finns ännu en gång inga ord som är tillräckliga för att beskriva. Flera gånger när jag satt hos dig tänkte jag " det här får inte vara sant, det här får inte vara sant", men det var sant....
Du var så kall på huvudet och i ansiktet. Det kom bubblor ifrån din mun hela tiden på grund av andningsmaskinen som vi fick torka bort. Det kändes nästan som att du redan var död. Du var hjärndöd. Du var redan påväg bort ifrån oss.
Sakta, sakta lämnade du oss. Du slets bort ifrån oss...

Det var så många som var inne hos dig för att se dig en sista gång. Dina kompisar och en av din kompis familj kom in till dig. Dom hade för bara några timmar sedan fått reda på att du skulle dö, att du skulle försvinna ifrån oss. Du hade din familj, din släkt, dina kompisar, kompisar till oss i familjen och mammas jobbarkompis hos dig. Alla var hos dig för att se dig en sista gång. Tog farväl av dig älskade storebror, du som hade varit så full av liv för bara några timmar sedan...
Jag hoppas så innerligt att du kände att det var så många som fanns nära dig älskade storebror. Vi fanns hos dig hela tiden. Vi lämnade dig aldrig, vi lämnar dig aldrig.

---------------------------------------

Det har nu gått ett år sedan fredagen den 14 september 2007. Det känns inte som ett år sedan utan mer som om det var för bara några veckor sedan. För allt känns så nära, nära hela tiden.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.