Brevet till Anton

Hej älskade storebror!

Jag har så mycket som jag vill berätta för dig.

Det har nu gått 6 månader sedan du försvann ifrån oss. För 6 månader började vårt nya liv, ett nytt liv utan dig Anton. Ett liv där det varje morgon är jobbigt att vakna, att varje morgon mötas av de första tankarna om att du är borta. Ett liv där jag varje dag vill stanna kvar under täcket och stanna där föralltid. Ett liv där koncentrationen och motivationen inte finns där. Ett liv där jag varje dag tvingas leva utan min älskade storebror som funnits i mitt liv varenda sekund sedan jag föddes. Ett liv som är ett helvete. Ett liv som är en fruktansvärt hemsk mardröm som jag vill vakna upp ifrån nu, nu, nu.

Jag vill inte förstå att du är borta Anton. En stor del av mig har förstått att du är borta, att du inte kommer tillbaka, men det är fortfarande en stor del av mig som inte har förstått det. De två delarna har en ständig fajt med varandra. Jag tror att det alltid kommer att vara en del av mig som inte förstår att du är borta. För några veckor sedan när jag var hemma själv efter skolan tänkte jag "kommer inte Anton hem snart?". Det kändes så konstigt att tänka så. Det kommer att ta oändligt långt tid innan hjärnan har vant sig vid att du inte kommer hem mer.

Dessa tankar har funnits där flera, flera, flera gånger sedan du försvann. En annan gång när vi var på kyrkogården, vi hade varit hos dig och innan det hade vi ätit mat hos mormor. Jag tänkte då "nu måste vi åka hem till Anton, vi har varit borta så länge, Anton gillar ju inte att vara hemma själv". Jag minns att jag blev rädd för mig själv den gången, jag borde ju inte tänka de tankarna när vi precis besökt dig vid din grav.

Förra veckan var dina kompisar hos oss Anton. Det är alltid lika roligt att träffa dom. Jag blir så glad. Det är så roligt när de berättar en massa saker om dig, vad ni har gjort och vad du har sagt. Dina kompisar betyder enormt mycket för oss. För dom är en del av dig. Jag hoppas Anton att du vet vilka otroligt fina kompisar du har. Jag hoppas verkligen det.

Det går inte bra med träningen Anton. Jag har bara tränat några enstaka gånger sedan du försvann. Jag orkar knappt aldrig och motivationen finns inte där. Träningen som du älskade. Ett tag nästan bodde du på gymmet. Du älskade att träna och att leva sunt. Du hade så stora muskler. Alltid när jag kände på dina armmuskler och sa att du hade stora muskler blev du nästan arg på mig för du tyckte inte alls att hade stora muskler, men du hade ändå alltid ett litet leende när jag sa så till dig. Jag tror att du innerst inne blev glad när vi sa så till dig. För du hade verkligen stora muskler. Träningen var något som verkligen var viktigt för dig, det betydde mycket för dig. Jag ska försöka träna mer Anton. Jag ska göra det för dig. Jag tror att det är den största anledningen till att jag överhuvudtaget går och träna ibland är för din skull. Jag vet att du hade velat att jag skulle göra det.

Häromdagen var jag för första gången hemma själv på morgonen. Jag har varit rädd för när den dagen skulle komma, men jag visste att den dagen någon gång var tvungen att komma. Det kommer aldrig att vara du och jag hemma på mornarna varannan vecka mer, aldrig någonsin. Du var alltid lika morgontrött varje morgon. Jag ropade och ropade på dig att du skulle gå upp och göra dig i ordning. Jag fick ofta ropa flera gånger innan du kom ner. Efter ett tag hörde jag dina steg i trappen och "god morgon". Jag minns speciellt en gång sista veckan du levde, då var du extra morgontrött än vanligt. Jag fick ropa på dig flera gånger och för varje gång fick jag till svar "Jag kommer snart, jag kommer snart", men du kom inte ner från ett bra tag. Vi åkte nästan alltid hemifrån samtidigt. Jag hatar att låsa dörren så det var alltid du som gjorde det. Häromdagen låste jag själv. Du fanns inte där och gjorde det. Vi gick inte och småpratade till förrådet och tog våra cyklar. Vi sa inte till varandra "ha en bra dag, vi ses sen, hejdå". Jag såg inte dig cykla iväg. Det kändes så tomt och konstigt att vara hemma själv på morgonen utan dig. Jag ville ropa på dig flera gånger. Jag ville att du skulle komma ner till mig. Jag ville höra dina steg i trappen. Jag vill att du ska låsa dörren när vi åker. Jag vill småprata med dig när vi tar våra cyklar. Jag vill säga hejdå till dig på mornarna. Det kommer att bli fler mornar utan dig Anton, jag vill inte...

Ditt rum är så tomt. Ditt rum skriker efter dig. Ditt rum ser nästan precis ut som det gjorde sista gången du var inne i det. Bilsport tidningen på ditt nattduksbord ligger precis så som du har lagt den. Din doft finns i ditt rum, din underbara doft. Din gamla favorit tröja som du sov i ligger på din säng. Din tröja luktar Anton. Din säng är alltid bäddad. Det var den aldrig förut. Du gillade att sova i en obäddad säng. Alla priserna från fotbolls och handbollstiden står lika prydligt i bokhyllan som alltid. Ditt bord står nu i ditt rum. Vi hade det nere ett tag för att alla skulle kunna se det, men efter en tid flyttade vi upp det i ditt rum. Dina pallar som du gjort står bredvid bordet och på bordet står massa kort på dig, hjärtan och änglar. Ditt bord som du har gjort alldeles själv. Ditt underbart fina bord som du har jobbat så hårt med, som du gjort med dina egna händer. Du fick aldrig visa oss ditt bord, du fick aldrig ta hem det till oss. Du fick aldrig göra det riktigt färdigt själv. Det gjorde dina klasskompisar åt dig. Du pratade så mycket om ditt bord, om när det skulle bli färdigt. Jag minns att jag alltid frågade dig om när det skulle bli färdigt. Jag är så otroligt stolt över dig Anton att du har gjort ett så fint bord. Jag önskar så att du hade fått ta hem det själv och visat oss, och fått höra hur fint det är. Jag hoppas att du har hört allas ord om ditt bord.

Det tog mig över 3 månader att gå in i ditt rum. Jag kunde bara inte gå in i ditt rum, det gick inte. De första veckorna klarade jag knappt ens att titta mot ditt rum, mot din dörr. Jag ville hela tiden gå in i ditt rum, men det gick inte. Det var något som tog emot. Jag hade ibland mål i flera veckor att jag skulle gå in i ditt rum, men jag gjorde det aldrig. Jag kunde stå utanför ditt rum och titta in, men jag steg aldrig över tröskeln. Det är egentligen lustigt att jag inte kunde gå in i ditt rum för det var ju där du spenderade minst tid. Du var mest nere där alla vi andra var.
 Jag bestämde mig tillslut att jag skulle gå in i ditt rum. Så en dag bara gick mina ben in i ditt rum. Efter 3 månader hade jag äntligen varit inne i ditt rum och det var jobbigt, men det kändes ändå väldigt skönt. Nu går jag in i ditt rum oftare och det känns lättare och lättare för varje gång.

Både mamma och jag har hunnit fylla år. Det var den första födelsedagen utan dig. Till mammas födelsedag var det bara Wilma och jag som fick köpa present till mamma. Anton, det var lika svårt som vanligt att köpa, men tillslut hittade vi något. Presenten till mamma var från dig också och ditt namn stod med på kortet till henne. Näst på tur är din födelsedag, den 14 april. Jag vill helst inte att den dagen ska komma. För det kommer att göra så himla ont. Det kommer att göra så mycket ondare än vanligt. För det är din dag. Det skulle ha varit din stora dag. Du skulle ha fyllt 18 år älskade storebror! Om allt var som förut skulle du säkert vid den här tiden vara i full gång med ditt körkort. Du längtade så mycket efter att ta körkort och köpa bil. Kanske du hade köpt bil vid den här tiden nu? Kanske du och pappa höll på och fixa och mecka med bilen hela tiden? Kanske du bara hade uppkörningen kvar och körkortet snart var ditt?

Idag har pappa varit på elmia Anton. Jag vet att du hade längtat och sett fram emot det i flera veckor. Du älskade verkligen att åka på alla biltävlingar, bilutställningar som du och pappa åkte på. Jag saknar att höra ditt och pappas bilsnack. Jag saknar det så himla, himla mycket. Du hade så mycket drömmar när det gällde bilar, vilken bil du skulle ha och hur du skulle styla den.  

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket Anton.

Det finns inga ord i världen som kan beskriva saknaden.

Jag hoppas Anton att var du än är nu, att du har det bra.

Jag har en stark tro på att vi en dag kommer att ses igen.

Jag längtar så tills den dagen.

Älskade storebror,

jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Nu och föralltid ♥

/Din syster.