15 Januari 2008 - 4 månader
Anton.
Idag är det den 15 januari. Nu har hela fyra månader gått sedan du försvann ifrån oss. Fyra fruktansvärda månader utan dig Anton. Jag förstår verkligen inte hur det har kunnat gå att leva utan dig. Jag förstår verkligen inte det. För det känns inte som att vi lever. Vi är i en annan värld. En värld som borde vara förbjuden att leva i. Världen där det bara finns ont i. I världen där det bara finns smärta, saknad, tomhet och ilska. Där lever vi. Jag lever i denna värld, vi lever i denna värld var sekund, var minut, varje timme och varje dag. I världen vi lever i, lever inte du med oss längre. Du har tagits bort från oss. Bort, bort från oss. Du togs bort från oss och vi från dig. Vi är så långt ifrån varandra. Du lever nu någon annanstans Anton. Du lever på en plats där ingen vet vart. Jag önskar så att jag visste. Men du hör hemma här, här hos oss.
Det är här du ska leva.
4 månader är en lång tid. Varje dag av dessa 4 månader har varit hemska, fruktansvärda. Jag vill inte ha det såhär längre. Jag vill verkligen inte det. Jag vill att allt ska bli som det var förut när du levde här. Den bästa tiden i mitt liv var när du levde här. Det finns inga ord som kan förklara hur mycket jag saknar dig och allt som var förut när du fanns här. Den gamla tiden när du levde i våra liv, där du var levande. När du gick upp på mornarna lika morgontrött som alltid, gjorde din gröt, klädde på dig och väntade på mig för att åka till skolan för att jag har lås forbi. Sedan cyklade vi iväg och skiljdes åt, och så vidare. Jag vill ha allt det som vara som förut. Allt, allt, allt. Jag vill inte leva det liv jag lever nu, det är så fel, fel, fel. Jag vill ha det gamla liv där du var levande tillbaka. Men jag är tvungen att leva det liv jag lever nu. Jag kommer att leva detta liv föralltid. Jag är tvingad att leva utan dig resten av mitt liv.
Vi tar en dag i taget. Varje dag är en ny dag som man ska genomlida. Nya dagar där en del hinder uppkommer som man måste ta sig igenom.
För varje dag som går gör det ondare och ondare.
Jag känner en sorts panik för varje dag som går. Jag vill inte att dagarna ska gå. Jag vill inte leva dom utan dig, du ska leva dagarna med oss. Jag vill inte att det ska gå fler dagar, veckor, månader utan dig Anton. Jag vill inte det. Jag vill att tiden ska stanna. Vara stilla. För det är så det känns. För mig står tiden stilla. Jag lever kvar i en tid. Jag är fast, jag håller mig kvar. Jag håller mig kvar i september 2007, 13, 14 och 15 september. Det är där jag lever hela tiden. Tiden den går men jag hänger inte med. Jag lever kvar i en månad som det inte längre är. Hela tiden är det dessa datum jag tänker på, dig tänker jag på. Jag kommer inte loss, jag sitter fast, fast föralltid. Jag kommer aldrig att ta mig ur september månad. Där lever jag kvar. Det var där mitt liv förändrades, där förändrades jag. Mitt liv, våra liv gick sönder. Så sönder att det aldrig kommer att bli helt igen.
Du kämpade och kämpade Anton. Du har alltid varit en riktig kämpe! Du kämpade in i det sista. Du skulle bara klara det. Det var ju så du sa till mamma "Det är ingen fara mamma, det här fixar jag." Dina ord Anton, det är så dig. Du som fått kämpa hela ditt liv, vet verkligen vad ordet kämpa betyder. Du fixade det alltid. Du kämpade in i det sista, du skulle fixa det här. Du kämpade mer än vad du har gjort i hela ditt liv. Du skulle klara av det och leva igen. Du skulle fortsätta leva och uppfylla de drömmar som du drömde om. Körkort, bilköp, jobb och så mycket, mycket mer! Jag såg hur du kämpade. Du ville visa att du skulle klara det, komma tillbaka till livet och leva det. Det gick inte, du klarade det inte Anton. Döden vann och du förlorade. Det är så fruktansvärt fel, fel, fel. Du skulle vinna, du skulle klara dig. Du skulle fixa det här. Men dina skador var för många och stora. Jag hatar, hatar, hatar, hatar att det blev såhär. Du, du, du, du skulle vinna Anton! Du skulle vinna över döden. Du älskade Anton. Du skulle komma tillbaka till oss, kämpa dig tillbaka till oss. Du skulle leva här hos oss. Det var så det skulle ha blivit. Men så blev det inte. Jag hatar det så fruktansvärt mycket. Jag hatar att det är såhär.
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Hanna, jag tänker så mycket på dig. Jag hoppas vi kan prata på msn snart, det var så länge sen och det skulle verkligen vara välbehövligt. (L)
Tack för ditt inlägg i min blogg Hanna. Tänkte först godkänna den, men såg att din mailadress var med och vet inte om du vill att den ska läggas ut. Lämnar adressen till Jimmys hemsida om du vill gå in och läsa där.
Jag känner så med dig, i din sorg. Tyvärr finns inga tröstens ord, livet är bara fördjävligt ibland. Det har nu snart gått två år sedan Jimmy dog och det gör fortfarande lika ont, men inte lika ofta.
Jag kommer att maila dig och berätta lite om seansen jag var på. Kommer att gå på en till nu i mars. Just nu känner jag mig fruktansvärt trött och det har varit en lång dag, men jag lovar, jag skriver.
Finns flera sidor på nätet som har varit till stor hjälp för mig, även om sidorna ofta vänder sig föräldrar, men jag lovar det är helt okey för dig att gå in och läsa och skriva om du känner för det.
www.febe.net och www.vsfb.se, finns även någon sida som heter vimil.
Jättekramar till dig Hanna. Ps, vill du skriva till mig privat, så får du jättgärna göra det.
Hej. Din mamma skrev till mig om din blogg, så jag har läst lite. Min storebror gick bort för ungefär två månader sen.. Och jag måste säga att jag känner igen mig i det du skriver. Du skriver verkligen fint. Jag skulle vilja säga att jag vet hur det känns, men det väl olika för alla. En sak är iallafall säker, det finns inget värre än att förlora en bror, en bästa vän, en ljuskälla i livet. Ta hand om dig!