Anton.
15 september, 2007 - I fredags var det 5 månader sedan du försvann ifrån oss. 5 månader utan dig älskade storebror. Jag förstår inte, jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så fort. Tiden bara går och går hela tiden, men för oss står tiden stilla. Livet står stilla för oss. Vi har stannat upp. Dagarna går, men vi lever i en annan värld. En värld som är så hemsk. En värld som vi inte vill leva i, men som vi är tvingade att leva i. En värld där du är borta. Jag vill att tiden ska stanna upp. Jag vill inte att tiden ska gå mer. Jag vill att tiden ska står stilla för det är så det känns för mig. Jag vill inte att det ska bli fler månader utan dig Anton. Jag vill inte, jag vill inte. Jag vill inte leva mitt liv utan dig. Jag har levt 5 månader utan dig nu Anton. Jag vill inte ha det såhär. Det är så fruktansvärt fel, fel, fel att leva utan dig. Du ska leva. Leva här hos oss. Jag hatar att livet är såhär.

Du är inte död. För mig kommer du aldrig någonsin vara död. För mig kommer du alltid att vara levande. Du lever hela tiden. Inom mig kommer du alltid att leva. Du kommer alltid att vara min älskade storebror Anton. För min storebror är inte död, du är inte död för mig. Du är levande för mig, hos mig. Jag ser dig framför mig hela tiden. Jag ser ditt ansikte, din kropp framför mig. Jag hör din röst, ditt skratt, din skämt. Jag ser och hör dig. Du finns med mig hela tiden älskade storebror. Varenda steg jag tar är du med mig.

Anton. Det är nu sportlov, första sportlovet utan dig. Du hade nu haft en veckas ledighet från hantverk. Jag kan höra dina ord. Du hade säkert längtat efter sportlovet länge, som du ofta gjorde när det var lov. Du gick nästan alltid upp tidigare än mig på loven. Ofta satt du vid datorn eller låg framför tv:en när jag kom ner. Efter ett tag gick du och gjorde din frukost, efter det gjorde du dig i ordning. Ibland hade du lite svårt att hitta vilka kläder du skulle ha. Om du inte hittade något i din garderob gick du ibland upp till pappas. Många gånger tittade vi på film tillsammans på loven. Jag minns så väl gången då vi såg Coach Carter. Både tyckte den var så himla bra att vi aldrig ville att den skulle ta slut. Coach Carter är bådas favoritfilm, det är din smak på film. Jag kommer så väl ihåg den gången. Det är minnen som jag aldrig glömmer, aldrig. I somras tittade vi på Coach Carter igen och då var också Simon med. Alla de gånger vi tittat på film tillsammans på loven, det har varit så många gånger. Nu på loven vaknar jag och mina tankar säger att du är borta, att du inte finns här längre. Jag går upp och dörren till ditt rum är stängd. Jag går nerför trappan, du sitter inte i datarummet eller ligger inte framför tv:en. Du är borta Anton, borta ifrån oss.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.