Måndagen den 6 september, 2004

Nu har ännu ett år gått. Idag är det 3 - årsdagen av min skoliosoperation. Idag för 3 år sedan började en lång resa. Den långa resan jag inte hade en aning om att jag skulle få vandra när jag låg där på operationsbordet. Då var jag helt ovetande om vad som skulle hända när jag vaknade upp. Den 6 september känns långt borta men ändå inte.

Idag är jag väldigt glad över att jag har opererats fast att det tog långt tid innan jag blev frisk. Det fanns dom dagarna när jag ångrade mig att jag gjorde operationen. Det var dom dagarna när jag hade lite ondare än andra och när det var andra motgångar. Jag var antagligen utvald till att få sned rygg, behöva opereras, få en komplikation och behöva opereras än gång till.

Jag önskar att man någon gång kommer på varför man drabbas av skolios, det skulle känns bra att få ett svar på den eviga frågan.

Idag är min rygg bra. Jag har sällan ont i den. Men ibland har jag känningar när jag springer och gör vissa saker. När jag står, sitter och gå länge är också sådana saker som gör att jag kan få ont. Men det är skitsaker om man jämför med hur det var förut. Jag är glad att jag är så här frisk i min rygg att jag kan leva som en vanlig människa och kunna motionera. Lite ont i ryggen någon gång ibland är något som jag kommer att få leva med.

6 september, 2004:

Den natten sov jag ingenting. Jag var så himla rädd inför operationen och jag vaknade flera gånger och kände mig panikslagen. Jag var rädd för hur lång tid operationen skulle ta och hur det skulle kännas när jag vaknade upp. Jag önskar att jag hade varit mer informerad om operationen och allt runt omkring. Det mesta kom som en chock. Runt sju tiden på operationsmorgonen kördes jag ner till operationssalen med en lugnande tablett i kroppen. Jag måste ha sett vett skrämd ut när jag låg där i sängen för jag minns hur rädd jag var när jag kördes till operationssalen.  Väl nere vid operationssalarna fick jag ligga i en väntsal med andra som skulle opereras. Narkossköterskan och narkosläkaren kom och satte in en kanyl och rullade in mig till nästa sal. I den salen bytte jag säng till den hårdaste sängen som finns, operationssängen. Jag fick då värmefiltar på mig. Och de behövdes för så mycket som jag frös då har jag nog aldrig gjort. Jag frös av rädsla. Efter bytet av sängen var det dags att förflyttas igen, denna gången till en korridor och sen in till operationsrummet som jag skulle spendera 6-7 timmar i. Jag var så dåsig att jag bara har svaga minnen av den korridoren. Väl inne i operationsrummet var det dags att spruta in sömnmedlet.

Operationen tog ca. 6 timmar och jag var sövd i 8 timmar. Vaknade upp när det kändes som dom gick med sängen. Jag frös och fick en massa filtar. Som jag visste sen innan så skulle jag ha ont. En sån fruktansvärd smärta som det inte går inte att beskriva med ord hur ont det gjorde. Kunde inte röra mig en millimeter, kunde inte flytta benen. Jag kände mig helt förlamad. Både ryggen och revbenen gjorde otrolig ont. Var som i en dvala hela kvällen. Fick mycket morfin, hade även morfin pump. Fick även mycket morfin insprutat i kanylen.

Morgonen efter fick jag för första gången sitta upp efter operationen, vilket var hemskt. Det gjorde så fruktansvärt ont men jag lyckades sitta upp i någon minut. Senare den dagen fick jag komma upp på avdelningen som jag skulle spendera mina två veckor på.

Dom första dagarna eller rättare sagt den första veckan sov jag mest hela tiden. Satt på sängkanten varje dag och efter några dagar kunde jag ta mina första steg med hjälp av ett gå- bord. Det var som att lära sig gå på nytt igen. Jag gjorde något framsteg varje dag och efter lite mer än en vecka kunde jag gå själv utan gå - bordet. Efter två veckors sjukhusvistelse var det dags för hemfärd.

Dom första veckorna hemma var jobbiga. Men när det gjorde mindre ont blev jag också piggare. Efter ca. 6 veckor hemma började jag skolan lite smått igen. Men efter en tid blev jag blev dåligare i ryggen. Tillslut gick det inte att vara i skolan, jag hade för ont. Jag fick istället hemundersvisning. Jag hade en daglig smärta som gjorde att jag bara kunde stå, gå eller sitta i en timme sen var jag tvungen att vila. I april 2005 opererades jag om. Det var inte alls en lika stor operation som förra gången. Efter 8 månader var jag äntligen frisk.

Minne av min skolios operation måndagen den 6 September 2004

"Jag sade inte att det skulle vara lätt, jag sade bara att det skulle vara värt det"

  nu sätter jag punkt här för denna gången.

/ Hanna.♥