Söndagen den 16 september                           Söndagen den 21 oktober

 
Lördagen den 29 september                            Söndagen den 21 oktober

Anton.

Jag sitter här och lyssnar på musik. Jag lyssnar på sorglig musik. Det är sorglig musik som gör det lättare för mig att skriva. Jag behöver lyssna på sån här musik. Ofta blir det sån musik som du lyssnade på. Anton du och jag gillar samma musik. Underbar musik!

Ännu en dag utan dig storebror har gått. Dagarna går så fort. Tiden går så fort fast att det känns som att livet står still. Jag står bara och trampar på samma ställe hela tiden.
Det är alltid samma tankar. Du är alltid i mina tankar. Jag tänker på dig hela tiden Anton! Varje morgon när jag vaknar, jag tänker på dig, på att du inte finns längre, att du inte ligger där i ditt rum och sover. Det finns inte någon att behöva säga till på mornarna längre. Ingen Anton som jag behöver tjata på för att du ska gå upp. Jag minns så väl en morgon sista veckan du levde. Du ropade på mig och sa att du snart skulle komma ner. Jag svarade då, "va bra Anton". Där jag stod nere i badrummet blev jag förvånad för det var inte varje dag som du går ner själv utan att jag hade behövt säga till. Efter några minuter igen ropar du och säger "Jag kommer nu". Jag svarade då "men jag ser dig ju inte". Samma sak ännu en gång. När du väl kommer ner sen frågar jag dig varför du inte kom upp första gången du ropade, då svarade du "för att du skulle veta att jag var vaken och att du inte skulle bli arg för att jag inte kom upp". Du är så morgontrött. Jag saknar att säga till dig på mornarna! Jag vill behöva säga till dig på mornarna. Jag vill att du ska komma upp lika trött varje morgon, göra din frukost och sen göra dig i ordning. Jag vill ha någon som tjatar på mig att jag tar så lång tid på mig i badrummet. JAG VILL HA DIG HÄR NU ANTON! Jag vill ha dig här hos, varje dag resten av våra liv. Det går inte. Det går inte att leva utan dig. Det är så fruktansvärt svårt. Allt är så svårt och jobbigt. Jag vill inte ha det så här längre. Det kommer aldrig att gå. Det är en så stor bit som fattas. Du Anton, du fattas. Jag kommer aldrig att bli hel igen, aldrig. Det är något som har tagits bort ifrån mig. Det är du Anton. Du är borta och en stor bit inom mig är borta. Jag är halv. Jag kommer aldrig att bli hel igen. Aldrig.

Mitt nya liv började för 1 månad och 6 dagar sedan. Mitt nya liv, utan dig. Jag är tvingad att leva utan dig. Jag fick 15 år, 5 månader och 15 dagar med dig. Det är den bästa tiden i mitt liv. Nu har ett liv utan dig börjat och jag vet inte hur det ska gå. Det gäller att ta en dag i taget. Jag tänker inte på framtiden, det går inte. Jag vet inte hur jag mår om 5 timmar eller om 2 dagar. Man ska leva i nuet. Det är det man ska sträva efter. Lev här och nu och tänk inte så mycket på framtiden! Ta vara på det du har, det kan fort vara borta. Livet är så skört. Man vet aldrig när hela ens liv kan rasa samman. Mitt liv har rasat samman.

Jag har tänkt mycket på saker som jag gjorde innan allt hände. T.ex att jag pluggade som en galning hela åttan. All denna tid jag la ner på det hade jag kunnat lägga på något hela annat. Skolan är väldigt viktig, det vet jag. Men det finns saker som är så mycket viktigare. Här tvingas vi barn och ungdomar vara i skolan hela dagen och sen när vi kommer hem tvingas vi fortsätta med skolan. Vad får vi för fritid? Ingen. Är det meningen att skolan ska uppta hela ens liv? Nej, det är så fel, fel, fel. Varför sitter vi i skolan och lär oss om saker som hände för flera tusen, miljontals år sedan och varför sitter vi och räknar tal som vi aldrig ens kommer att behöva räkna ut igen? Det finns så mycket inom skolan som är onödigt. Lär oss nutid! Lär oss saker som vi kan ha nytta av istället. Skolan är inte meningen med livet, det är så mycket annat som är så mycket viktigare. Tid att umgås med familjen och vännerna är viktigare än skolan flera gånger om. Jag blev så arg när folk frågade mig när jag skulle börja skolan igen efter det att Anton hade dött. Det var verkligen inte det viktigaste i mitt liv. Det viktiga var att ens orka ta mig upp ur sängen. Jag tänkte inte ens på skolan. Det var inte viktigt för mig, det fanns så mycket annat som var så viktigt då. Skolan var det minsta som var viktigt. Skolan är inte allt! Alla lärare i skolan som träffade mig första gången när jag hade kommit tillbaka frågade mig inte hur jag mådde. Flera gånger var det första dom sa till mig hur mycket jag hade missat och hur jag skulle ta igen det. Det är så fel, fel, fel. Det var verkligen inte det jag ville höra. Det gör mig så arg och ledsen att skolan alltid ska komma först. Lärarna kunde ha kommit fram till mig och sagt "va kul att du är tillbaka" sen hade dom kunnat gå därifrån. Jag vill inte höra hur mycket jag missat, det gör mig bara så stressad. Ni ville inte få mig stressad men det var precis det ni fick. Är det någon lärare som har frågat mig hur jag mår? nej, ingen. Är det någon lärare som har frågat mig hur det går för mig i skolan nu? nej, ingen. Jag tycker att detta är fruktansvärt dåligt. Det visar så mycket att ni inte vet hur ni ska bete er och hur ni ska agera i en sån här situation. Min bror har dött. Vad ska krävas för att ni ska visa förståelse? Det är en fråga som jag har ställt mig flera gånger de senaste veckorna. Var glada att jag överhuvudtaget är i skolan, att jag orkar. Jag kunde ha varit sängliggande och som ett vrak. Men nu är jag inte det. Men då hade ni kanske varit mer förstående?

Anton. Idag har vi varit i Svalehult, där du blev påkörd. Korset står kvar, och vet du!? Dom tänder fortfarande ljus för dig där ute. Blommorna som alla har lagt till dig är nu vissna men dom finns där. Wilmas text till dig och min dikt hänger där ute. Vi tände ett ljus för dig där ute idag Anton. Alltid när jag är i Svalehult får det mig att tänka på dagen då ca. 30 personer samlades där ute. Det var dagen efter du dog och vi hade bestämt oss dagen innan för att vi skulle åka ut till olycksplatsen. Vi sa till dina kompisar att dom kunde hänga med ut. Vi skulle samlas här hemma innan. Jag blev helt chockad när jag öppnade dörren här hemma. Det kom hur mycket folk som helst som ville hänga med ut till olycksplatsen. Vi måste ha varit ca 30 personer där ute. Det kom mer och mer folk hela tiden. Det var så fint när alla stod där ute. Men det var samtidigt så jobbigt. Det var där ditt liv togs ifrån dig. Det var där du blev påkörd. Bilen som körde på dig. Det var den vägen som du åkte på. När våra tårar rann som mest när vi stod där ute kom du och blåste bort dom med vinden. Du fanns hos oss. Jag vet att du fanns hos oss. Jag kände din närvaro så starkt. I flera timmar stod vi där ute, alla var så tysta och stod och kollade ner i diket. Jag vet att du fanns bland oss där ute Anton. Den gången fanns du hos oss. Jag kände din närvaro så starkt. Du torkade våra tårar och hjälpte oss. Jag har varit vid olycksplatsen så många gånger efter men jag har aldrig känt din närvaro då. Det var bara den dagen då alla samlades där ute. Det var något speciellt den dagen. Du var hos oss. Det är vissa tillfällen jag känner att du finns nära oss Anton.

I början av veckan plockade de bort begravningsblommorna från din grav. Blommorna hade vissnat. Det är så fint hos dig Anton. Så underbart fint! Du måste ha den finaste platsen på hela kyrkogården. Det är så speciellt och fint hos dig. Jag är hos dig varje dag Anton. Se så att du har det bra.
Vi hittade äntligen en ängel, den är hos dig nu. Den är så fin.

Kalmar FF vann mot Brommapojkarna idag med 2-1. Kalmar FF har nu gått upp i topp. Kalmar har nu bara en match kvar och den är mot AIK. Det vore helt underbar om Kalmar FF vinner allsvenskan! Men jag vill ändå inte det. Du kommer ändå inte att få uppleva det. Älskade Anton.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.