Anton.

Det har varit en mycket tung vecka. Det blir bara och värre och värre. Det känns jobbigare för varje dag som går att leva utan dig. Ondare och ondare för varje dag. All denna smärta gör att man går sönder mer och mer hela tiden. Precis varenda minut utan dig gör det ont. Ont för att du inte finns här hos oss. Ont för att du aldrig någonsin kommer att finnas här hos oss mer.
Jag är halv. Det är något som fattas. En enormt stor del fattas. Det är du som fattas. Jag kommer aldrig någonsin att bli hel igen. Jag kommer alltid att känna mig såhär halv. Det finns inget som kan göra mig hel igen. Det finns inget som jag kan göra för att få dig tillbaks igen. Jag önskar så att jag kunde. Att det fanns något jag kunde göra för att få hit dig igen. Jag skulle vilja åka till dig där du är nu bara för en minut eller två. Jag vill veta att du har det bra. Jag önskar så att du har det bra Anton. Du ska ha det finaste.

En ständig smärta i hjärtat. Det är precis som att någon har gått in i mitt hjärta och skärt bort en stor del. För det gör så fruktansvärt ont. Ibland gör det ondare, då känner jag smärtan starkare. Då börjar jag undra om det är något fel på mitt hjärta. Men jag vet var det är, det är den enorma smärtan av att du är borta.

En tung vecka med mycket tankar och minnen. Idag på morgonen när jag vaknat låg jag och tänkte på när du låg på sjukhuset. Hur du såg ut och bubblorna som kom ur din mun. Minnena av allt som har hänt kommer mer och mer. Häromdagen när jag lyssnade på California spelades hela begravningen upp i mitt huvud. Så har det varit någon gång innan men annars brukar det bara komma upp vissa bilder ur begravningen i mitt huvud när jag hör den låten. California som avslutade din begravning och var bland det finaste på hela begravningen.
Idag när vi var på innebandyn såg jag framför mig Martin när han stod på begravningen och slängde ner dina innebandy kläder till dig. Minnen som aldrig försvinner.

I natt drömde jag om dig Anton. En märklig dröm. I drömmen skulle du följa med mig till kyrkogården för du hade inte varit där så mycket. Jag tror att det är så att när jag sover är det som att du lever. När jag somnar lever jag i det som var förut. När jag vaknar lever jag också i det som var förut. Det är inte fråns jag har sagt till mig själv "Anton är död, Anton är död" som jag vaknar upp ur min drömvärld. Jag måste säga det till mig själv varje morgon annars tror jag att allt är som det var innan, när du levde. Det är så svårt att förstå att du är borta. Det kommer att ta enormt lång tid. Kanske jag aldrig kommer att förstå att du är borta. Några veckor efter du hade dött drömde jag varenda natt om dig. Det slutade alltid med att du dog. En gång var du med om en bilolycka men att du klarade dig, du kom hem igen. Men sen var du med om en bilolycka igen och då dog du. Drömmarna är alltid väldigt märkliga och lustiga.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.