8 år... Idag är det 8 år sedan Anton slets bort ifrån oss. Obeskrivligt, overkligt och omöjligt att förstå... Ännu ett år har gått...svårt att förstå att tiden går men ändå inte...tiden... Ännu ett år i livstid med sorg,saknad,smärta,tomhet,tårar, längtan...Ännu ett år med orättvisa och denna ständiga VARFÖR? Ännu ett år med så mycket tankar och funderingar om hur Antons liv hade sett ut om han varit hos oss fysiskt...
Jag saknar Anton mer för varje sekund, minut och dag som går. Jag saknar Anton hela tiden. Jag saknar Anton i allt jag gör som jag vet att han skulle varit en del av. Jag saknar Anton föralltid. Det som kommer från hjärtat går till hjärtat oavsett avstånd. Du finns alltid vid min sida. Älskade storebror♥
Plötsligt var den fina och varma sommaren över. Jag älskar sommaren men hatar hösten. Tiden går. Tiden går fort. Alldeles för fort. Redan när augusti månad visade sig från sin kalla sida sa min kropp ifrån, snart september, snart september. Denna hemska månad som jag hatar av hela mitt hjärta. När alla andra människor ser fram emot hösten med mörka kvällar och sjunkande temperaturer, så tänker och ser jag något helt annat framför mig. Jag vill bara skrika till er som säger det! Jag vill skrika att jag inte kan förstå hur ni kan älska hösten. För mig är hösten mörk, hemsk och sorglig. Det var i september och på hösten som mitt liv stannade, då allt förändrades och aldrig blev sig likt igen. Det var då livet stannande. Det var då något oväntat hände. Det var då jag upplevde de värsta dagarna i mitt liv. Det var då chock, förlamning och obeskrivligt många tårar blev ett innehåll på mina dagar. Det var då en del av mig försvann. Det är som att bli amputerad, som att en del av mig är borta. Det var då det kändes som att någon högg mig i hjärtat och lämnade ett stort blödande öppet sår, som alltid kommer finnas där. Det var starten på en livstid av sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan, orättvisa. …och så många varför, och så många frågor. September innebär även att ännu ett år utan Anton har gått...
Det var den 13 september 2007. Nu 7 år sedan, overkligt och ofattbart. Det var då allt förändrades. Det var då allt hände. Då du Anton blev påkörd på kvällen. Du ringde…chock, tårar, skrik, panik, oro, ångest….men allt skulle bli bra. Du skulle klara dig! Du hade bara två brutna ben och en bruten näsa. Allt skulle gå bra. Du var den vanliga Anton som du alltid var när mamma och pappa åkte till dig på olycksplatsen. ”Det här fixar jag” var dina ord. Alltid samma underbara Anton.
Det var den 14 september 2007. Dagen då du konstaterades hjärndöd. Du skulle klara dig, du hade bara två brutna ben och en bruten näsa…som blev till en skadad lunga, skadat hjärta och en skadad hjärna. Hur klarar man att se sin son, storebror, bästa kompis, kompis, barndomsvän, barnbarn att dö? Hur klarar man att se honom ligga där blåslagen, med kalla händer och tårar som rann längs kinderna? Hur klarar man att se att trycket gick upp och ner hela tiden? Panik över att trycket skulle gå ner… Hur klarar man att se när trycket inte längre orka vara uppe längre, att se siffrorna sjunka, fort, fort, att se sin son, storebror, bästa kompis, kompis, barndomsvän, barnbarn att dö? Det gör man inte, men vi blev tvingade för Anton klarade sig inte. Anton slets bort ifrån oss den kvällen. Anton blev hjärndöd. Jag förstår inte att livet kan ta en sådan fruktansvärd vändning. Det borde vara förbjudet. Så många som var hos dig Anton för att se dig en sista gång. Inte för att ta farväl, för hur kan man ta farväl till någon man inte kan leva utan?
Det var den 15 september 2007. Klockan 01.35 slets du bort ifrån oss Anton. Ditt tryck gick bara ner och ner. Jag minns hur rädd jag var för det fruktansvärda sista pipet, detta hände aldrig, då maskinen stängdes av innan. När ditt hjärta slog sitt sista slag dog också en del av mig. Det kommer alltid att fattas en stor del av mig, föralltid. Overkligt att se dig ligga där. Se sin älskade fina storebror ligga där, men som ändå inte var där. Anton som alltid var full av liv fanns inte där. Att känna att du blev kallare och kallare. Att du var borta ifrån oss. Min älskade storebror var död, men för mig levde du, för mig kommer du alltid att leva. Det kändes som att du skulle öppna ögonen när som helst och börjar prata. Allt hade gått så fruktansvärt fort. Från en sekund till en annan och livet blir aldrig någonsin mer sig likt.
Idag har det gått 7 år sedan du slets bort ifrån oss Anton. För mig är det overkligt att förstå att det har gått 7 år, 7 år!!!! Hur har vi kunnat leva utan dig i 7 år? Det är ofattbart. Vi är tvingade till ett liv utan dig älskade Anton. Tiden går men ändå inte, för tiden har stannat. Livet stannade den 13 september 2007. 7 år av sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan, orättvisa. 7 år av saknad, en saknad som blir större för varje dag som går. En saknad som inte går att beskriva i ord.
För er som tror att sorgen blir lättare och att man lär sig leva med sorgen, vill jag berätta något för er. Vi är tvingade att leva ett annat liv, som vi aldrig någonsin kommer att acceptera. Jag skulle vilja hoppa, stampa, spotta och slå på uttrycket ”tiden läker alla sår”, FÖR DET GÖR DET INTE. Tiden gör det värre. Tiden gör det inte lättare. Så stopp, sluta med det där! Det är bara ett dumt uttryck som antagligen har kommit från någon som ville ha något att säga i en svår och jobbig situation. För tiden läker inte sår, tiden GÖR sår. Varenda del i min kropp saknar Anton varje sekund, varje minut, varje dag. Jag saknar Anton mer för varje sekund, minut och varje dag som går. Jag tänker på och saknar Anton varje dag, varje vecka, varje månad och varje år. Jag är tvingad att hela tiden känna att en del av mig fattas, min storebror, min bästa vän, min förebild fattas mig. Jag saknar Anton hela tiden. Varenda sekund, varenda minut. Jag saknar honom i allt jag gör, jag saknar honom i allt jag vet att han skulle ha varit en del av, allt han skulle göra och allt han skulle uppleva. Jag saknar att få sjunka in i Antons stora famn och andas in den där ljuvliga Anton-doften. Jag saknar att kunna prata med honom, berätta saker för honom, skratta med honom och vara den där jobbiga lillasystern som ville veta allt. Jag saknar alla våra stunder vi hade…och jag saknar alla de stunder som jag skulle ha fått uppleva med Anton. Jag saknar att ha en hel familj. Jag saknar Antons skratt, hans röst, hans sätt att vara, jag saknar…allt med Anton, varenda del av honom…allt. Denna orättvisa som alltid kommer att finnas som ett stort svart täcke. Varför? Varför Anton? Varför han? Varför vi?
Jag älskar dig nu och föralltid älskade fina storebror♥
Anton tyckte att det var roligt att gå på hantverk och trivdes mycket bra där. Vi ville därför att Antons minne skulle få leva kvar på hantverk. Antons minnesfond upprättades i september 2007 och av det ska ett stipendium vid varje skolavslutning delas ut. Det kom in mycket pengar till fonden vid Antons begravning. Stipendiet delas ut till en elev ur någon av årskurserna på hantverksprogrammet som uppfyller de flesta kriterierna för Anton Karlssons minnesfond. Lärarna på hantverk utser vem som ska få stipendiet.
"I live by 'Go big or go home.' That's with everything. It's like either commit and go for it or don't do it at all. I apply that to everything. I apply that to relationships, I apply that to like sports, I apply that to everything. That's what I live by. That's how I like it." -Paul Walker
Nu var det väldigt länge sedan jag skrev något på min blogg. Trots detta är min blogg viktig för mig och jag går ofta in och läser det jag har skrivit. Behovet att skriva har minskat men bloggen är ändå viktig för mig, så oändligt viktig.
Jag har länge funderat mycket på hur jag har förändrats som människa sedan Anton slets bort ifrån oss. Jag är idag inte samma person som jag var innan Anton slets bort ifrån oss. Det är inte så konstigt tycker jag. Hur skulle jag kunna vara samma människa utan min storebror här fysiskt? Hur skulle jag kunna vara samma människa som fått livstid? Fått livstid av sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan, orättvisa. Idag är jag är en oerhört känslig och orolig människa. Mitt liv har slagits sönder så många gånger att min trygghet är borta. Livet är så förbannat skört. Jag vet att livet kan förändras från en sekund till en annan, att livet aldrig någonsin blir detsamma mer. Det har gjort mig till en orolig och stundtals negativ person som ofta målar upp det värsta. Detta fick jag konstaterat för mig under en föreläsning och träff med andra syskon som förlorat sina syskon, att det är helt normalt. Detta är oerhört jobbigt, och är något som kommer och går mer eller mindre i vissa perioder. Nu är en sådan period...
Jag blir ofta,ofta så förbannad på livet. Förbannad på orättvisan. Denna orättvisa och den ständiga frågan VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Varför slets Anton bort ifrån oss? Varför just Anton? Varför just han? Dessa frågor kommer jag och vi aldrig få svar på. Dessa frågor kommer alltid att finnas. Jag tycker att vi och jag har all rätt att vara arg på livet. Arg.Arg.Arg. Det är därför jag känner mig som en negativ person ibland. Jag är arg på livet. Jag är arg på att min storebror inte är här fysiskt hos oss. Jag är så arg. Jag är så fruktansvärt arg. Och jag saknar min storebror så fruktansvärt mycket hela tiden. Så oändligt mycket saknad. Jag saknar min storebror varje sekund, jag saknar Anton varje sekund, i varje andetag.
Jag är halv. Det är en så oerhört stor del av mig som fattas. Som att en del av mitt hjärta är borta och har bildat ett stort ärr som ständigt gör ont. Som att en arm är borta. Amputerad, föralltid. Så förbannat ont. En ilande smärta, ett hål, en tomhet som finns hela tiden..
Det har gått 6 år sedan Anton slets bort ifrån oss. Det händer fortfarande ofta att jag tror att vi lever i en mardröm, att Anton snart kommer tillbaka. Att allt bara är en hemsk mardröm som vi kommer vakna upp ifrån snart, snart, snart. Att Anton kommer att komma tillbaka. Vi lever i en mardröm. Samtidigt är det en sådan stor del av mig som vet att Anton inte kommer att komma tillbaka mer fysiskt. Dessa ord....
För att gå tillbaka till att bli förändrad som person har jag den senaste tiden insett att jag har blivit en mer ärlig och frispråkig människa, idag vågar jag mer och mer säga vad jag tycker och tänker. Jag står för min åsikt och är inte rädd för att säga vad jag tycker negativt som positivt. Dessa egenskaper kan ses som mindre bra vilket även har skapat en del ångest emellan åt. Men...livet är för kort för att inte ta chanser, livet är för kort för att inte våga säga vad man tycker.
Min förändring vill jag vara utan.
Jag hatar min förändring.
Jag hatar att jag är förändrad.
Jag hatar.
Jag vill inte vara förändrad.
Jag vill vara samma Hanna som innan.
Jag vill vara Hanna med min storebror Anton här fysiskt.
Jag vill ha Anton HÄR.
Ett rörigt och konstigt inlägg, men tankar är röriga, tankar är inte i ordning. För hur skulle de kunna vara det?
Jag väljer att sätta punkt här.
Anton, jag älskar dig av hela mitt hjärta föralltid.
6 år sedan Anton slets bort ifrån oss idag. Det är så ofattbart att ännu ett år har gått...tiden... Älskade finastefinaste storebror, jag saknar dig mer och mer för varje dag som går. Saknar dig så obeskrivligt mycket... Du fattas oss föralltid älskade Anton. Du finns alltid vid min sida.
