Fredagen den 28 september 2007

Anton Karlssons begravning i Madesjö kyrka

Älskade Anton.

Igår hölls din begravning i Madesjö kyrka. Det var så otroligt fint. När jag först gick in i kyrkan fick jag nästan en chock över hur fint det var. Du låg i kistan där framme, omringad av ett hav av massor av blommor. På din kista stod ett kort på dig, en ljuslyckta och din favorit keps. Tårarna kom innan begravningen hann börja och det kändes som att jag aldrig skulle klara mig igenom begravningen. Anton du hjälpte mig. Du gav mig styrka. Begravningen började med att klockorna ringde därefter orgelspel. Sen spelades en av dina favorit låtar, Jeff Buckleys Halleluja.

Anton jag hoppas att du hörde att jag pratade med dig. Anton jag klarade det, jag läste upp min dikt! Jag var så nervös men när jag ställde mig där framme så kändes det mycket bättre. Du var nära mig. Du gav mig enormt mycket styrka och jag fixade det. Tack älskade Anton att du hjälpte mig. Helst av allt hade jag velat hålla ett långt tal till dig Anton för det är du verkligen värd, men jag kunde inte. Jag hade aldrig klarat det. Min dikt får sammanfatta allt och jag hoppas att du är nöjd. Jag tänkte på dig hela tiden. Jag kände verkligen att du gav mig stryka till att klara av att läsa dikten, du ville att jag skulle klara av det. Det är din dikt Anton, den är skriven till dig. Jag hoppas verkligen att du hörde det som jag sa.

Marie sjöng en jättefin sång till dig. Det var så fint. Amanda och Gerda sjöng också för dig. Amanda har skrivit en låt till dig Anton. Du har en alldeles egen låt Anton! En låt som är skriven till dig. Låten är så himla fin. Jag hoppas verkligen att du hörde den. Antonia sjöng också för dig, hon sjöng två gånger för dig. Himmeln är oskyldigt blå av Ted Gärdestad och Molly Sandén - Det finaste någon kan få. Det var så himla fint när Antonia sjöng. När Antonia sjöng Det finaste någon kan få, ville jag aldrig att hon skulle sluta sjunga. Det var dig hon sjöng om Anton, du är det finaste någon kan få. Anton jag hoppas att du hörde hur fint alla sjöng för dig, det var till dig som dom sjöng till, bara till dig. Jag hoppas att du är nöjd över valet av låtarna. Jag har försökt göra det så att det ska passa dig så bra som möjligt och hittat låtar som jag vet att du gillade.

Anton dom fixade det! Dina bästa kompisar bar dig! Anton din favorit låt, introt till OC California spelades under tiden som dom bar ut dig. Det var så otroligt fint. Dina kompisar stod i kyrkogången och sen gick dom upp till dig, tog i dina handtag och gick med dig längs kyrkgången. Anton det var så himla fint, jag hoppas att du kände och såg att det var dom som bar dig. Dina bästa kompisar. Dom var så duktiga och det var så fint av dom att göra det.

Anton du åkte fint, din sista bilfärd blev i en Mercedes. Du åkte ner till Nybro kyrkogård där alla hade samlats för att följa dig till graven. Alla ville ta farväl av dig, ett sista farväl. Dina kompisar sänkte ner dig i graven. Där du nu finns. Du fick så många blommor nerkastade på dig. Martin slängde ner dina målvaktskläder till dig. Dom finns nära dig ifall du någon gång skulle behöva dom. Det var så otroligt hemskt att se dig sänkas ner i marken och det var så fruktansvärt hemskt att stå där när man skulle säga farväl till dig. Anton jag hoppas att du hörde att jag sa "Hejdå Storebror". Du kommer alltid att vara min älskade storebror. Tårarna bara forsade ner efter att jag sagt hejdå till dig. Det var så jobbigt att stå där och se alla andra som skulle ta farväl av dig. Anton det var för tidigt. Man ska inte behöva säga farväl till någon som är 17 år, inte till min älskade storebror. Det är alldeles för tidigt. Jag vill inte att du ska ligga där i kistan i marken. Du ska vara här hos oss, du ska finnas här. Jag vill se dig, du som var så full av liv och alltid hade ett leende på läpparna. Allt förändrades så fort, helt plötsligt var du borta. Livet är så jävla orättvist. Du ska inte ligga där i graven, INTE DU!

Tack till alla ni som skickade blommor och närvarade vid Antons begravning igår. Jag trodde aldrig att det skulle komma så många som det gjorde. Det var väldigt fint av er att komma! Jag vet att Anton såg att ni var där.

Ett stort tack till Marie, Amanda, Gerda, Antonia som sjöng otroligt fint och till Fia som spelade. Ni gjorde Antons begravning otroligt fin.

Tack till Simon, Simon, Jocke, Martin, Josef och Emil som bar Anton. Ni var helt underbara! Ni klarade det, ni var så duktiga. Det var så fint att ni ville bära Anton och att ni klarade det. Det var det sista ni kunde göra för Anton. Jag vet att han såg er och jag vet att han log med hela sitt ansikte när han såg att det var ni som bärde honom.

Igår var en väldigt jobbig dag. Men det var så fint. Idag har det också varit jobbigt. Mycket tankar om Anton. Han ligger verkligen i marken nu. Det är Antons yttre som ligger i marken, hans underbart fina inre är någon annanstans. Jag har varit hos Anton två gånger idag. Tänt ljus, vilket är svårt när det regnar och blåser. Få hoppas att dom är tända nu i alla fall.  Begravningen är nu över, denna stora dag. Dagen som vi så länge har gått och väntat på. Det känns så jobbigt nu efter. Så mycket tankar och minnen som har kommit upp idag. Nu efter begravningen har verkligheten kommit ikapp en. Anton är verkligen borta, men jag förstår fortfarande inte. Gårdagen fick mig att förstå mer, men jag tror att jag aldrig kommer att förstå. Just nu känns det bara som att Anton är borta och snart ska komma tillbaka. Så kommer det aldrig att bli.

Idag har Anton varit död i två veckor.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson

Älskade Anton.
Jag fundera på att träffa dig igen. Det är något inom mig som säger att jag vill se dig igen. Men det är också något som säger att jag inte ska göra det. Jag önskar så att du kunde hjälpa mig. För jag vill verkligen inte ångra mig.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson

Idag har Anton varit död i en vecka.

Antons dödsannonser är i tidningen idag. Det var väldigt, väldigt jobbigt att läsa dom.
Jag kan inte förstå. Anton är verkligen borta. Han kommer inte hit mer. Det är så
fruktansvärt tomt. Har varit påväg att ropa Anton flera gånger. Det går inte att
beskriva den tomheten som finns.

Idag är en tung dag. Orka därför inte skriva mer.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson

I torsdags skedde en bilolycka i Svakehult med en inlinesåkare.

Inlinesåkaren hade åkt vilse och stannade en skogsmaskin för att fråga hur långt det var kvar till Nybro. När inlinesåkaren hade börjat åka igen och har kommit en bit så kommer en bil och kör på honom. Inlinesåkaren blir påkörd bakifrån. Han flyger in i bilens framruta och rulla över bilen ner i diket.

När brandbilar och ambulanser kommer till olycksplatsen konstatera man att inlinesåkaren har brutit båda sina ben. Den skadade är vid medvetandet hela ambulans resan in till Kalmar sjukhus. På sjukhuset konstateras ännu en gång att båda hans ben är brutna, men man hittar inga andra skador. På röntgen tappar den skadade medvetandet. Kort därefter opererades han för sina benbrott. På fredagsmorgonen hittar man andra skador på inlinesåkaren. Hans lunga är punkteterad som man fixar genom att sätta dit dränering. Det visar sig att han ha fått ett slag mot sitt hjärta och detta får han medicin för. Han har också en bruten näsa. Det största problemet var nu att huvudet började svullna. Det gick inte att göra något mot det svullna huvudet och det visar sig att han är hjärndöd. Man gav det 24h om läget var oförändrat skulle man stänga av maskinerna. Efter att min älskade bror hade kämpat och kämpat, hans närmaste satte inne hos honom och sa farväl avled Anton själv på lördagsmorgonen.

Min storebror Anton blev 17 år och 4 månader gammal. Han var en riktig kämpe, men tillslut orkade han inte längre. Anton hade hjälm vid olyckan.

// Hanna Karlsson, Antons syster.

Måndagen den 6 september, 2004

Nu har ännu ett år gått. Idag är det 3 - årsdagen av min skoliosoperation. Idag för 3 år sedan började en lång resa. Den långa resan jag inte hade en aning om att jag skulle få vandra när jag låg där på operationsbordet. Då var jag helt ovetande om vad som skulle hända när jag vaknade upp. Den 6 september känns långt borta men ändå inte.

Idag är jag väldigt glad över att jag har opererats fast att det tog långt tid innan jag blev frisk. Det fanns dom dagarna när jag ångrade mig att jag gjorde operationen. Det var dom dagarna när jag hade lite ondare än andra och när det var andra motgångar. Jag var antagligen utvald till att få sned rygg, behöva opereras, få en komplikation och behöva opereras än gång till.

Jag önskar att man någon gång kommer på varför man drabbas av skolios, det skulle känns bra att få ett svar på den eviga frågan.

Idag är min rygg bra. Jag har sällan ont i den. Men ibland har jag känningar när jag springer och gör vissa saker. När jag står, sitter och gå länge är också sådana saker som gör att jag kan få ont. Men det är skitsaker om man jämför med hur det var förut. Jag är glad att jag är så här frisk i min rygg att jag kan leva som en vanlig människa och kunna motionera. Lite ont i ryggen någon gång ibland är något som jag kommer att få leva med.

6 september, 2004:

Den natten sov jag ingenting. Jag var så himla rädd inför operationen och jag vaknade flera gånger och kände mig panikslagen. Jag var rädd för hur lång tid operationen skulle ta och hur det skulle kännas när jag vaknade upp. Jag önskar att jag hade varit mer informerad om operationen och allt runt omkring. Det mesta kom som en chock. Runt sju tiden på operationsmorgonen kördes jag ner till operationssalen med en lugnande tablett i kroppen. Jag måste ha sett vett skrämd ut när jag låg där i sängen för jag minns hur rädd jag var när jag kördes till operationssalen.  Väl nere vid operationssalarna fick jag ligga i en väntsal med andra som skulle opereras. Narkossköterskan och narkosläkaren kom och satte in en kanyl och rullade in mig till nästa sal. I den salen bytte jag säng till den hårdaste sängen som finns, operationssängen. Jag fick då värmefiltar på mig. Och de behövdes för så mycket som jag frös då har jag nog aldrig gjort. Jag frös av rädsla. Efter bytet av sängen var det dags att förflyttas igen, denna gången till en korridor och sen in till operationsrummet som jag skulle spendera 6-7 timmar i. Jag var så dåsig att jag bara har svaga minnen av den korridoren. Väl inne i operationsrummet var det dags att spruta in sömnmedlet.

Operationen tog ca. 6 timmar och jag var sövd i 8 timmar. Vaknade upp när det kändes som dom gick med sängen. Jag frös och fick en massa filtar. Som jag visste sen innan så skulle jag ha ont. En sån fruktansvärd smärta som det inte går inte att beskriva med ord hur ont det gjorde. Kunde inte röra mig en millimeter, kunde inte flytta benen. Jag kände mig helt förlamad. Både ryggen och revbenen gjorde otrolig ont. Var som i en dvala hela kvällen. Fick mycket morfin, hade även morfin pump. Fick även mycket morfin insprutat i kanylen.

Morgonen efter fick jag för första gången sitta upp efter operationen, vilket var hemskt. Det gjorde så fruktansvärt ont men jag lyckades sitta upp i någon minut. Senare den dagen fick jag komma upp på avdelningen som jag skulle spendera mina två veckor på.

Dom första dagarna eller rättare sagt den första veckan sov jag mest hela tiden. Satt på sängkanten varje dag och efter några dagar kunde jag ta mina första steg med hjälp av ett gå- bord. Det var som att lära sig gå på nytt igen. Jag gjorde något framsteg varje dag och efter lite mer än en vecka kunde jag gå själv utan gå - bordet. Efter två veckors sjukhusvistelse var det dags för hemfärd.

Dom första veckorna hemma var jobbiga. Men när det gjorde mindre ont blev jag också piggare. Efter ca. 6 veckor hemma började jag skolan lite smått igen. Men efter en tid blev jag blev dåligare i ryggen. Tillslut gick det inte att vara i skolan, jag hade för ont. Jag fick istället hemundersvisning. Jag hade en daglig smärta som gjorde att jag bara kunde stå, gå eller sitta i en timme sen var jag tvungen att vila. I april 2005 opererades jag om. Det var inte alls en lika stor operation som förra gången. Efter 8 månader var jag äntligen frisk.

Minne av min skolios operation måndagen den 6 September 2004

"Jag sade inte att det skulle vara lätt, jag sade bara att det skulle vara värt det"

  nu sätter jag punkt här för denna gången.

/ Hanna.♥