Anton.

Det har varit en mycket tung vecka. Det blir bara och värre och värre. Det känns jobbigare för varje dag som går att leva utan dig. Ondare och ondare för varje dag. All denna smärta gör att man går sönder mer och mer hela tiden. Precis varenda minut utan dig gör det ont. Ont för att du inte finns här hos oss. Ont för att du aldrig någonsin kommer att finnas här hos oss mer.
Jag är halv. Det är något som fattas. En enormt stor del fattas. Det är du som fattas. Jag kommer aldrig någonsin att bli hel igen. Jag kommer alltid att känna mig såhär halv. Det finns inget som kan göra mig hel igen. Det finns inget som jag kan göra för att få dig tillbaks igen. Jag önskar så att jag kunde. Att det fanns något jag kunde göra för att få hit dig igen. Jag skulle vilja åka till dig där du är nu bara för en minut eller två. Jag vill veta att du har det bra. Jag önskar så att du har det bra Anton. Du ska ha det finaste.

En ständig smärta i hjärtat. Det är precis som att någon har gått in i mitt hjärta och skärt bort en stor del. För det gör så fruktansvärt ont. Ibland gör det ondare, då känner jag smärtan starkare. Då börjar jag undra om det är något fel på mitt hjärta. Men jag vet var det är, det är den enorma smärtan av att du är borta.

En tung vecka med mycket tankar och minnen. Idag på morgonen när jag vaknat låg jag och tänkte på när du låg på sjukhuset. Hur du såg ut och bubblorna som kom ur din mun. Minnena av allt som har hänt kommer mer och mer. Häromdagen när jag lyssnade på California spelades hela begravningen upp i mitt huvud. Så har det varit någon gång innan men annars brukar det bara komma upp vissa bilder ur begravningen i mitt huvud när jag hör den låten. California som avslutade din begravning och var bland det finaste på hela begravningen.
Idag när vi var på innebandyn såg jag framför mig Martin när han stod på begravningen och slängde ner dina innebandy kläder till dig. Minnen som aldrig försvinner.

I natt drömde jag om dig Anton. En märklig dröm. I drömmen skulle du följa med mig till kyrkogården för du hade inte varit där så mycket. Jag tror att det är så att när jag sover är det som att du lever. När jag somnar lever jag i det som var förut. När jag vaknar lever jag också i det som var förut. Det är inte fråns jag har sagt till mig själv "Anton är död, Anton är död" som jag vaknar upp ur min drömvärld. Jag måste säga det till mig själv varje morgon annars tror jag att allt är som det var innan, när du levde. Det är så svårt att förstå att du är borta. Det kommer att ta enormt lång tid. Kanske jag aldrig kommer att förstå att du är borta. Några veckor efter du hade dött drömde jag varenda natt om dig. Det slutade alltid med att du dog. En gång var du med om en bilolycka men att du klarade dig, du kom hem igen. Men sen var du med om en bilolycka igen och då dog du. Drömmarna är alltid väldigt märkliga och lustiga.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Anton
Jag känner mig trasig

Det känns som att hela jag är sönder

För det gör så fruktansvärt ont

Varenda minut utan dig gör det ont

Så ont

15 september 2007 klockan 01.35

Anton.

"Det känns som att jag står kvar vid sängen jämte dig på IVA på sjukhuset. Jag sitter och håller din hand, mina tårar forsar nerför mina kinder hela tiden. Jag sitter och tittar och tänker på att detta inte är sant. Maskinerna börjar pipa mer och mer, ditt tryck går ner hela tiden. Jag kramar din hand hårdare och hårdare. Jag vill att du ska känna att jag finns hos dig, du är inte ensam, jag finns hos dig till slutet. Ditt tryck går ner mer och mer hela tiden. Ju mer trycket går ner desto mer panik känner jag över att det inte finns något att göra. Jag sitter här och ser dig dö. Det finns inget man kan göra. Utan bara låta det som ske, ske. Trycket går ner jätte lågt nu. Dina hjärtslag blir oregelbundna. Jag tar min hand på ditt hjärta. Kramar din hand hårdare och hårdare. Nu är trycket nere så lågt. Jag väntar på det fruktansvärda pipet. Men du är redan borta. Klockan 01.35 var klockslaget då ditt hjärta slutade att slå. Dom stänger av maskinerna innan pipet. När dom stängde av maskinerna ville jag aldrig gå ut ur rummet Anton. Jag ville aldrig lämna dig. Jag ville aldrig ta bort min hand ifrån din. Jag ville aldrig skiljas ifrån dig. Men jag var tvungen. Jag var tvungen att lämna rummet där du låg. Dom skulle ta bort alla slangar som du hade på dig. Sen skulle vi få se dig igen. Då fick vi se dig i ett rum där bara du låg. Ett litet rum, där du låg insnord i vita stycken och med en blomma på dig. Det går inte att beskriva vad jag kände när jag kom in rummet, till dig. Det går inte. Där låg du död. Du var borta ifrån oss men din kropp fanns hos oss."

Jag förstår inte att det redan har gått två månader sedan du togs bort ifrån oss Anton. För, för mig känns det som att tiden står still. Jag står här trampar på samma ställen hela tiden. Mitt liv går inte framåt, jag lever kvar inte något jag inte vet vad. Men tiden den går framåt. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. Nu har vi kommit till den punkten då det är två månader sedan du togs bort ifrån oss. 15 september 2007 De här två månaderna har varit de värsta i mitt liv. Nu när jag tänker tillbaka på dessa två månader har vi gått igenom otroligt mycket. Saker som vi har tvingats att gå igenom. Saker som borde vara förbjudet att gå igenom. Första veckan efter att du hade dött gick man i chock. Vi stod på benen och träffade folk. På måndagen var det minnesstund på Innebandyn som vi deltog i. Tisdagen var det minneslund på åkrahäll som vi också deltog i. Samma dag var vi på begravningsbyrån och började planera begravningen. Första veckan var det jätte mycket folk som var här och hälsade på och ringde. Telefonen ringde hela tiden och det gör den fortfarande. Det har varit så himla mycket saker som vi har fått bestämma och göra. Saker som vi inte borde ha fått göra och bestämma. Något som jag tyckte var enormt jobbigt var att bestämma gravplatsen till dig. Det kändes så hemskt att välja ut en plats i jorden på en kyrkogård där du skulle ligga. När jag satt och skrev dödannonsen sa jag till mig själv att det är så fel att jag sitter och skriver dödsannonsen till min 17 åriga storebror. och skriver dödsannons till Anton för". Det var så fel, fel, fel. 
Så har det känts så många gånger under dessa två månader. Så fruktansvärt FEL! Det är så fel att allt det här händer. Så fel att du blev påkörd, så fel att du togs bort ifrån oss. Allt är så jävla fel.

Idag har jag kollat på en videofilm på dig som togs för några månader sedan. Det var väldigt, väldigt, väldigt jobbigt att se filmen. Fast att tårarna forsade nerför mina kinder såg jag filmen om och om igen. Det kändes helt underbart att se filmen fast att det var jobbigt. Det var så underbart att se hela dig, se dig gå omkring, höra din röst, höra dig prata. Det var helt underbart! Filmen var så dig Anton. Filmen fick med så mycket om hur du är. Jag är så glad att mamma och Wilma hittade filmen häromdagen. Det kändes så bra att se dig igen. Häromdagen fick jag en så enorm längtan att få krama dig Anton. Jag vill krama så hårt jag bara kan och stanna kvar i din famn föralltid.

"I would give just anything
To see your face, to hear your voice
Just one more time"

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

"I would give just anything
To see your face, to hear your voice
Just one more time


Oh I hope
Life is good
Wherever you are
You will be
Forever in my heart"

Anton

Ännu en dag har gått. Ännu en dag utan dig storebror. Hur mycket jag än vill att tiden ska stanna upp så går tiden lika fort som den alltid har gjort. Jag skulle vilja att tiden stod stilla ett tag. Jag vet inte varför egentligen men just nu känns det bara som att dagarna, veckorna och månaderna flyger iväg. Vissa dagar känns det som att tiden står helt stilla. Men då tycker jag att tiden borde gå fortare. Jag har varit med om så mycket de senaste dagarna, veckorna och månaderna. Allt det som jag har gått igenom och som jag går igenom hoppas jag att ingen ska behöva gå igenom. Detta är något som jag verkligen inte vill gå igenom men som jag är tvingad till. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på det som har hänt i mitt liv de veckorna och månaderna. Allt har gått så fort. Det är så mycket som vi har fått gå igenom. Ibland sitter jag och läser igenom mina gamla blogg inlägg för att komma ihåg. Ibland känns allt så långt borta, men ändå så nära. Allt som vi har fått gå igenom, saker som vi har fått göra. Jag minns så väl när jag satt och skrev din dödsannons. Det kändes så fruktansvärt fel! Jag tänkte hela tiden "varför gör jag det här, varför, varför". Det kändes så otroligt fel att jag satt och skrev en dödsannons till dig min 17 åriga storebror. Det är så många saker som vi har fått igenom som jag har känt så inför. Att välja ut gravplats var en otroligt jobbig och tung bit. Den dagen vi skulle välja ut gravplatsen hade jag fasat inför länge. Vi valde ut en plats på kyrkogården och det kändes så fel. Du skulle ju inte ha en plats på en kyrkogård. Du skulle finnas här hemma hos oss och inte i jorden på en kyrkogård. Allt är så overkligt. Att det här bara händer är så ofattbart. Chocken har inte lagt sig än. Jag lever fortfarande i en chock. Varje morgon när jag vaknar får jag säga till mig själv flera gånger "Anton är död, Anton är död". Jag måste säga det till mig annars tror jag inte att det är sant. Ibland tror jag att jag vaknar upp från en mardröm, men det är verklighet. Denna chock. Chocken att du skulle dö, att du skulle tas ifrån oss. Helt plötsligt skulle du inte leva bland oss längre. Jag tror att vi kommer att leva i denna chock länge. Det tar tid innan den lägger sig. Jag har inte tagit in allt som har hänt än. Jag tar in en liten bit i taget. Det är så det fungerar. Jag måste ta in en bit i taget för att orka. Om allt skulle komma på en och samma gång skulle det bli för jobbigt. Det känns fortfarande som att du bara har åkt iväg Anton, att du snart ska komma tillbaka. Komma in i huset, se ditt underbara leende och höra ditt underbara skratt. Tänk om det kunde vara så, att du bara har åkt iväg för ett tag och att du snart kommer hem igen. Du har åkt iväg Anton, du har åkt iväg föralltid. Du kommer aldrig någonsin hit mer. Det gör så fruktansvärt ont att veta. Du kommer aldrig någonsin hit mer. Livet är så jävla orättvist... Jag hatar det!

Det var så fint på kyrkogården igår och idag. Nu är det inte bara hos dig det lyser utan hos nästan alla lyser det. Det är så underbart vackert när det är så mycket ljus tända på kyrkogården. Det finns ljus i allt mörker. Det var så mycket folk på kyrkogården igår. Det var så fint att det var så mycket människor som det annars inte brukar vara. I vanliga fall brukar det bara vara ett fåtal människor. Men igår var det verkligen fullt med folk.

Ljusen som lyste på kyrkogården lyste för dom döda. Människor som inte längre lever bland oss men som lever, men som finns hos oss. Anton det har varit så många hos dig. Det är så många som har varit och tänt ljus och lagt blommor hos dig. Det är så otroligt fint hos dig.

Du har den platsen som lyser mest. Du lyser mest älskade Anton!

Alla Helgons Dag är en fin dag. Det är en dag som är till för att tänka extra mycket på dom människorna som har lämnat jorden. Det är så otroligt fint att man tänder ljus som Det så som lyser i mörkret. Det är så många människor som har lämnat våran jord. Så många människor som har lämnat oss kvar i en stor sorg och saknad. För många människor var det dags att lämna jorden. Dom hade levt ett långt liv. För andra var det alldeles för tidigt. Människor som hade så mycket mer att ge, så många fler år att leva men som hastigt ryks ifrån oss. Igår på minnesstunden i kyrkan lästes alla upp som dött i Nybro församling under året. Dom flesta var mycket gamla det var fåtal som unga. Anton du var en av dom. Det gjorde och det gör så ont att höra någon säga, Anton Karlsson 17 år. 17 år är alldeles för lite. Det var inte din tur Anton. Du hade så mycket tid kvar att leva. 17 år var allt du fick här på jorden. Varför tas dom unga ifrån oss när det istället kunde ha blivit någon gammal som hade levt sitt liv? Ditt liv hade just börjat Anton. Det kunde ha blivit någon annan. Någon som var så mycket äldre och som kanske till och med ville dö. Men det blev du. Så fel, fel, fel.

Tack till alla ni som har varit och tänt ljus och lagt blommor på Antons grav.

Tack för den otroligt fina ängeln som nu sitter på Antons kors. Tack!

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.