15 november 2007
15 september 2007 klockan 01.35
Anton.
"Det känns som att jag står kvar vid sängen jämte dig på IVA på sjukhuset. Jag sitter och håller din hand, mina tårar forsar nerför mina kinder hela tiden. Jag sitter och tittar och tänker på att detta inte är sant. Maskinerna börjar pipa mer och mer, ditt tryck går ner hela tiden. Jag kramar din hand hårdare och hårdare. Jag vill att du ska känna att jag finns hos dig, du är inte ensam, jag finns hos dig till slutet. Ditt tryck går ner mer och mer hela tiden. Ju mer trycket går ner desto mer panik känner jag över att det inte finns något att göra. Jag sitter här och ser dig dö. Det finns inget man kan göra. Utan bara låta det som ske, ske. Trycket går ner jätte lågt nu. Dina hjärtslag blir oregelbundna. Jag tar min hand på ditt hjärta. Kramar din hand hårdare och hårdare. Nu är trycket nere så lågt. Jag väntar på det fruktansvärda pipet. Men du är redan borta. Klockan 01.35 var klockslaget då ditt hjärta slutade att slå. Dom stänger av maskinerna innan pipet. När dom stängde av maskinerna ville jag aldrig gå ut ur rummet Anton. Jag ville aldrig lämna dig. Jag ville aldrig ta bort min hand ifrån din. Jag ville aldrig skiljas ifrån dig. Men jag var tvungen. Jag var tvungen att lämna rummet där du låg. Dom skulle ta bort alla slangar som du hade på dig. Sen skulle vi få se dig igen. Då fick vi se dig i ett rum där bara du låg. Ett litet rum, där du låg insnord i vita stycken och med en blomma på dig. Det går inte att beskriva vad jag kände när jag kom in rummet, till dig. Det går inte. Där låg du död. Du var borta ifrån oss men din kropp fanns hos oss."
Jag förstår inte att det redan har gått två månader sedan du togs bort ifrån oss Anton. För, för mig känns det som att tiden står still. Jag står här trampar på samma ställen hela tiden. Mitt liv går inte framåt, jag lever kvar inte något jag inte vet vad. Men tiden den går framåt. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. Nu har vi kommit till den punkten då det är två månader sedan du togs bort ifrån oss. 15 september 2007 De här två månaderna har varit de värsta i mitt liv. Nu när jag tänker tillbaka på dessa två månader har vi gått igenom otroligt mycket. Saker som vi har tvingats att gå igenom. Saker som borde vara förbjudet att gå igenom. Första veckan efter att du hade dött gick man i chock. Vi stod på benen och träffade folk. På måndagen var det minnesstund på Innebandyn som vi deltog i. Tisdagen var det minneslund på åkrahäll som vi också deltog i. Samma dag var vi på begravningsbyrån och började planera begravningen. Första veckan var det jätte mycket folk som var här och hälsade på och ringde. Telefonen ringde hela tiden och det gör den fortfarande. Det har varit så himla mycket saker som vi har fått bestämma och göra. Saker som vi inte borde ha fått göra och bestämma. Något som jag tyckte var enormt jobbigt var att bestämma gravplatsen till dig. Det kändes så hemskt att välja ut en plats i jorden på en kyrkogård där du skulle ligga. När jag satt och skrev dödannonsen sa jag till mig själv att det är så fel att jag sitter och skriver dödsannonsen till min 17 åriga storebror. och skriver dödsannons till Anton för". Det var så fel, fel, fel.
Så har det känts så många gånger under dessa två månader. Så fruktansvärt FEL! Det är så fel att allt det här händer. Så fel att du blev påkörd, så fel att du togs bort ifrån oss. Allt är så jävla fel.
Idag har jag kollat på en videofilm på dig som togs för några månader sedan. Det var väldigt, väldigt, väldigt jobbigt att se filmen. Fast att tårarna forsade nerför mina kinder såg jag filmen om och om igen. Det kändes helt underbart att se filmen fast att det var jobbigt. Det var så underbart att se hela dig, se dig gå omkring, höra din röst, höra dig prata. Det var helt underbart! Filmen var så dig Anton. Filmen fick med så mycket om hur du är. Jag är så glad att mamma och Wilma hittade filmen häromdagen. Det kändes så bra att se dig igen. Häromdagen fick jag en så enorm längtan att få krama dig Anton. Jag vill krama så hårt jag bara kan och stanna kvar i din famn föralltid.
"I would give just anything
To see your face, to hear your voice
Just one more time"
Anton jag älskar dig ♥
/Hanna Karlsson.
Jag håller med dig Hanna två månader har gått men det känns ändå som om det var igår vi satt där på sjukhuset och fick det hemskaste svar man kan få ditt barn är hjärndöd och han kommer att dö. hela jag gick sönder den dagen. När jag åkte in på kvällen till sjukhuset hade jag ingen tanke på att Anton skulle kunna dö. Han ringde själv hem och berätta vad som hänt, vi åker ut till honom och han sa - det här fixar jag mamma jag åkte vilse.
Hur kunde han vara så pigg och sedan dö. Det är många frågor man vill ha svar på. Vi ska åka in till sjukhuset och träffa läkarna som hade hand om Anton och jag hoppas de kan ge oss svar på våra frågor.
I helgen började jag att tänka vi har ingen film på Anton som vuxen. Jag fick lite panik skulle vilja höra hans röst och se honom röra sig.
I måndags tänkte jag att jag skulle köra in alla kort från kameran till datorn. Man kan ta videosnutar med kameran. Jag börja kolla dem och hittar en film på Anton sen Hannas konfirmation.
Jag tror aldrig jag blivit så glad som jag blev då. Kände ett lugn i min kropp samtidigt som det var jättejobbigt. Jag och Wilma såg filmen hur många gånger som helst ville inte sluta att titta på honom och höra hans underbara skratt.
Jag ska leta vidare någon dag för jag hann inte färdigt.
Många människor undrar hur kan man leva vidare och jag svarar Vi har inget val det måste gå men jag vet inte hur. Vi tar en dag i taget. Man känner sig tom, ihålig och det känns som om att hjärtat gått sönder.
Medan livet runt omkring fortsätter som vanligt lever vi i vår stora sorg och det är nu tiden kommer ifatt och den fruktansvärda saknaden efter honom. Jag vet att många är vid Antons grav och jag blir jätteglad att man tar sig tid att gå dit. Tack alla!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
JAG VILL OCKSÅ TACKAR ALLA SOM PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT VISAT ATT MAN TÄNKER PÅ OSS OCH KÄNNER MED OSS.
MÅNGA KRAMAR KICKI
Du är en förebild för mig hanna, du är så stark! Jag tänker på er, oftaofta tänker jag på er. Ingen förtjänar det här, ingen förtjänar att förlora någon man älskar.
Hej Hanna, tänk vad två månader kan gå fort men hur smärtan fortfarande växer o växer. Jag blev så GLAD
när jag hörde talas om videoinspelningen. Tänk vad en kram kan betyda mycket, båda att få ge en kram o att få en kram,,,
Vi kommer alltid att minnas vilken underbar familj ni va innan olyckan o vilken underbar familj ni är än idag. Kram på dig Hanna från Susanne
Tänk att det redan gått två månader , Du är så otroligt stark Hanna, du har gått igenom himla mycket, det är så fruktansvärt orättvist att man ska behöva gå igenom något sådant, och jag säger som dig " det borde vara förbjudet " Tänker på dig gumman. Kramar /Elin
Två månader är ju lång tid, men det känns som om det var förra veckan vi var på sjukhuset och sa hej då till Anton. Tänk vad livet kan ändra sig på ett ögonblick, det är så jäkla grymt Hanna.
Kramar Annika
Hanna, jag finner inga ord. Det ska inte få hända någon, ingen ska behöva gå igenom det ni har fått varit med om. Jag lider med er och tänker så mycket på dig Hanna. Tårarna rinner.. KRAM (L)