Jessica Andrews -  Never be forgotten
I'll always see your face
The corner of your smile
And all the little things that no one will ever know
Like it was yesterday, won't ever fade away
Goodbye is just a word that I will never say

You will never be forgotten
A million days could pass us by
But what is time but just a dream
Oh I still feel you here with me
You're more than just a memory
Oh you will never be forgotten

I can't hold your hand
Or look into your eyes
And when I talk to you
It just echoes in my mind
But it hearts are made of dust
And if we fell from the stars
I look up tonight and know just where you are

You will never be forgotten
A million days could pass us by
But what is time but just a dream
Oh I still feel you here with me
You're more than just a memory
Oh you will never be forgotten

And the world just keeps on going
It has no way of knowing
That you're gone

You will never be forgotten
A million days could pass us by
But what is time but just a dream
Oh I still feel you here with me
You're more than just a memory
Oh you will never be forgotten

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Din hand i min.

15 september 2007 klockan 01.35

I can´t hold your hand

Or look into your eyes

And when I talk to you

It just echoes in my mind

I close my eyes and I see your face

Anton.

Torsdagen den 13 september 2007

Du vaknade som vanligt, lika morgontrött som alltid. Det var en vanlig torsdag. Det blev ingen vanlig torsdag, inte för oss, inte för dig. Det blev din allra sista dag här på jorden. Din allra sista. Det är en dag som har förändrat våra liv föralltid, en dag som gjorde att du var tvungen att lämna oss. Du tvingades. Det var sista gången du cyklade, pratade, skrattade, åt, mm. Det var den dagen då du gjorde allt en allra sista gång. Du kunde aldrig ana att ditt liv snart skulle ta slut, att du bara hade ett fåtal timmar kvar på jorden att leva. Jag minns morgonen så väl. Jag hade som vanligt svårt att bestämma vad jag skulle ha för kläder, du sa som alltid "det blir jättebra Hanna". Vi åkte hemifrån samtidigt. Våra ord, hejdå, vi ses sen, ha en bra dag! En hel skoldag. Jag minns så väl vilket underbart väder det var. Det var nog den finaste dagen på hela sommaren och hösten. Solen sken och det var så klart ute. Skoldagen slutade för oss båda. Åkte hem. Wilma och jag gick och bytte mina stövlar, vi sa hejdå till dig när du satt här vi datorn. Vi kom hem igen. Du skulle ut och åka inlines. Ännu en gång sa vi hejdå till varandra. Ett hejdå som skulle vara föralltid, ett hejdå som skulle vara de sista orden som vi sa till varandra, sista gången jag hörde din underbara röst. Jag älskar din röst Anton. Jag vill höra den rösten igen, igen, igen. Nu här och föralltid. Jag vill höra dig ropa mitt namn, jag vill ropa ditt namn, Anton. Du åkte iväg, ut med dina inlines, i det underbara soliga vädret. Du visste inte att det skulle vara det sista du gjorde, det sista du fick göra. Du åkte ut på en lång färd. Men enligt dig var den nog inte så lång. Du som hade så bra kondition och du kom långt på din envishet. Det sista du fick göra var något du tyckte om, något du älskade.

Du hade varit borta länge, vi började undra vart du tagit vägen. Efter ett tag började tanken slå mig, det hade kanske hänt dig något? Men tanken att du kanske träffat någon kompis som du stod och pratade med övertog istället de hemska tankarna. Vi satt vi matbordet, alla i familjen utom du. Det ringer, Wilma svarar och ger telefonen till mamma. "Anton har blivit påkörd och ligger på Alsjöholms vägen, var mammas ord." Jag kom i en fruktansvärd panik och chock. Mamma och pappa åkte till dig. Wilma och jag stannade hem, mormor kom. Jag hade panik och var i chock hela kvällen. Två brutna ben var beskedet vi fick. Jag minns att jag tänkte "varför två ben, jag kunde väll ha fått den andra?". Allt skulle bli bra. Dina ben skulle opereras. Allt skulle ordna sig, jag skulle snart få träffa dig. Allt skulle bli bra och du skulle överleva!

Fredagen den 14 september 2007

Om torsdagen var fruktansvärd hemsk så skulle denna dagen blir den absolut värsta dagen i hela mitt liv. Det blev dagen jag fick beskedet att min bror, att du var hjärndöd, du skulle dö. Det kommer alltid att vara den värsta dagen i mitt liv, alltid, alltid. Du skulle ju klara dig, överleva och komma hem igen. Älskade Anton.

Natten till fredagen blev inte mycket timmars sömn, orolig hela natten. Ständig undran och väntan på mammas sms och telefonsamtal. Under natten var jag helt omedveten om vad som egentligen hände med dig på sjukhuset. Då fler och fler skador upptäcktes. Det var en helvetes förmiddag. Ville veta hur det gick för dig. Första beskedet kom på morgonen. Punkterad lunga. Andra beskedet kom lite senare på förmiddagen, då var ditt hjärta skadat och det började bli en svullnad i hjärnan, prat om Linköping. Det kom fler och fler skador. Du som bara hade två kraftigt brutna ben. Allt var så fel, så fruktansvärt fel. Allt jag ville var att vara hos dig, finnas där hos dig. Det kändes som att jag var så långt ifrån dig. Det slutliga beskedet kom runt ett - två tiden. Det var då jag fick beskedet om att du var hjärndöd och att du skulle dö. Min älskade bror var hjärndöd! Två brutna ben var det, men nu skulle du dö. Ännu mer panik och chock. Det går inte att beskriva hur det kändes. Så hemskt, så fruktansvärt hemskt att det inte går att beskriva. Min bror skulle dö, min älskade storebror. Efter ett par timmar åkte vi till sjukhuset för att träffa dig, se dig. Det var den värsta vägen jag någonsin åkt. Jag ville till dig, se dig och hålla min hand i din. Det tog en stund innan jag kunde gå in till dig. En lång korridor innan jag tillslut kom till rum 8. Rummet du dog på, där ditt hjärta tog sitt sista slag. Du låg där i sängen med massa slangar. Slangarna var inte främmande för mig, för det har jag varit med om innan. Men att se dig ligga där med massa slangar var fruktansvärt hemskt. Du låg där och var hjärndöd. Jag satte mig hos dig, tog min hand i din. Kramade den hårt. Dina stora händer. Jag hade med dina gosedjur som jag la hos dig. Jag satt och värmde din hand, jag ville få den så varm jag bara kunde. Jag satt och tittade på dig hela tiden. Kramade din hand så hårt jag bara kunde. Tårarna rann nerför kinderna hela tiden. Det fanns verkligen inget man kunde göra för att du skulle överleva. Vi satt och väntade på att du skulle dö. Ditt liv skulle ta slut här. Ditt hjärta skulle slå sitt sista slag, din själ skulle lämna din kropp. Det var så många som var hos dig för att se dig och säga farväl till dig. Ta farväl av någon som varit så levande för bara ett fåtal timmar sedan. En människa som var full med så mycket liv, en människa med levnadsglädje. Jag hoppas att du kände att det var så många som fanns nära dig Anton. Vi fanns hos dig hela tiden. Vi lämnade dig aldrig, vi lämnar dig aldrig.

Lördagen den 15 september 2007

Ditt tryck gick upp och ner hela tiden. Jag trodde många gånger att det var slutet för dig, att du skulle lämna oss. Men du kämpade, du kämpade. Du ville leva, du vill inte dö. Du ville fortsätta leva. Den kämpe du alltid har varit. Du klarade att öka trycket många, många gånger. Runt ett tiden då alla sagt farväl till dig och åkt hem, var det bara mamma, pappa och jag kvar. Jag tror att du kände att det var dags, att det var dags att lämna oss. Du orkade inte kämpa längre. Dina skador var för många och för svåra. Du förlorade kampen om livet Anton. Döden vann. Ditt tryck gick ner mer och mer. Jag kramade din hand hårdare och hårdare, tårarna rann fortare. Dina hjärtslag blev oregelbundna. Du orkade inte mer. Du var tvungen att släppa taget, det var ditt enda val. Nu vandrade du sakta in i döden. Klockan 01.35 tog ditt hjärta sitt sista slag. Du var nu död. Maskinerna stängdes av. Du skulle göras i ordning. Efter det skulle vi få se dig igen, då i ett annat rum. Du hade nu lämnat jorden och var på väg till en annan plats. Du var på väg långt bort från oss. Älskade storebror. När ditt hjärta tog sitt sista slag, dog också halva jag. Du försvann och tog med dig en stor del av mig.

Rummet du låg i var halvmörkt. Du var klädd i vita skynken och hade en blomma liggande på dig. Du såg så fridfull ut. Du var fortfarande varm men du höll på att bli kall. Du var död. Men för mig levde du. Allt hade gått så fort.
Allt jag ville var att du skulle öppna dina ögon och säga hej. Leva igen. Flera timmars var vi hos dig. Såg dig för en sista gång och sa farväl. Jag hade inte ätit och sovit på ett dygn och jag somnade tillslut av utmattning. Jag tänkte hela tiden att Anton hade sagt att jag hade svält mig själv. Dina ord om mat finns alltid i mina tankar vad jag än äter. Jag somnade och sov i någon timme. Jag vaknade och det var morgon. Den första morgonen utan dig. Ett nytt liv utan dig hade börjat. Ett helvete till liv. På morgonen lämnade vi sjukhuset och dig. Du fanns fortfarande kvar där. Stegen ut från sjukhuset var fruktansvärda. Känslan när jag gick ut genom sjukhusets dörrar var ett nytt liv som väntade. Nu började jag mitt nya liv, ett liv utan dig. Utanför dörrarna var det en vacker höstdag, solen sken. Precis så som den gjorde när du föddes. Lukten av dig fanns fortfarande kvar på mina händer. Jag ville aldrig att den lukten skulle försvinna. Jag vill ha den på mina händer föralltid. Jag försökte in i det längsta att behålla lukten. Tillslut försvann den. Men jag kan ändå känna din lukt, den kommer alltid att finnas bevarad i mig.

 Nu har det gått 3 hela månader. I 3 månader har du varit död. Tiden går, men ändå inte. För andra har livet gått vidare, men i vår familj Anton, har tiden stannat upp. För oss går den inte framåt. Tiden har stannat upp för oss.  

Du finns med oss Anton. Varenda sekund finns du med oss. ♥

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Denna låten var tillängnad dig idag Anton ♥
Madde, Nina & Jessica sjöng helt underbart. ♥

En stjärna lyser så klar
Nu i den heliga timman ser vi mot himlens höjd.

Och vi hör klockorna klinga,

känner vart hjärtans fröjd.

Änglarna ger oss hopp och tro,

sjunger om fred på vår jord,

den som Gud aldrig övergav,

en stjärna lyser så klar

Kärleken världen behöver,

vet vi att barnet bär.

Vår långa vandring är över,

stjärnan har stannat här.

Änglarna ger oss hopp och tro,

sjunger om fred på vår jord,

den som Gud aldrig övergav,

en stjärna lyser så klar

Himlen ligger och slumrar på jordens gula halm.

Vi känner fröjd och förundran,

för vi har kommit fram.

Här kan vi drömma om den fred, som vi ska äga en gång.

Barnet som fötts tar himlen med och jorden den fylls utav sång.

Änglarna ger oss hopp och tro,

sjunger om fred på vår jord,

den som Gud aldrig övergav,

en stjärna lyser så klar

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Anton.

Dagarna går

Dagar utan dig

Jag förstår inte hur det kan gå

Ibland känns det som att det inte går längre

För då gör det så fruktansvärt ont

Så ont att jag knappt står ut

Vet inte vad jag ska ta vägen

Idag är en sån dag

Då jag knappt står ut längre

För idag gör det så ont

Jag vill att du ska vara här nu Anton

Att du ska leva här hos oss

Jag vill höra din underbara röst,

se ditt underbara ansikte,

jag vill ha dig här Anton!

Nu och föralltid.

Det är min allra största önskan,

Att du ska komma tillbaks

leva här hos oss igen

Det är en önskan som aldrig

kommer att uppfyllas,

men som alltid kommer att vara min allra

största önskan

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Anton ♥

Ännu en vecka har gått, ännu en vecka utan dig. Det är så svårt att leva utan dig Anton. Precis varenda sekund gör det ont. Det är en smärta som aldrig kommer att försvinna, aldrig någonsin. Det finns något som skulle kunna ta bort den fruktansvärda smärtan, och det vore om du kom tillbaka. Att du kom tillbaka och blev levande igen. Men så kommer det aldrig att bli. Det finns inget som kan göra så att döda människor blir levande igen. Om det skulle finnas något som gjorde att du skulle bli levande igen skulle vi redan ha gjort det. Men det finns inget sett. Du är död, men ändå så levande. Du lever här bland oss hela tiden Anton. Du finns i våra tankar varenda sekund och vi prata om dig hela tiden Anton. Älskade Anton. Den största önskan jag har på denna jord är att du ska komma tillbaka och leva här bland oss igen. En önskan som aldrig kommer att uppfyllas, men som alltid kommer att vara min allra största önskan.

Verkligheten har börjat komma ikapp en mer och mer. De första veckorna efter att du var död Anton levde man i någon slags drömvärld. Då förstod man knappt vad som hände hänt. Jag tror att det var för att vi hade så mycket att göra och så mycket folk kring oss. Jag tror att det var bra att det var så. Efter begravningen förstod jag mer och då förstod jag mer.  För då fanns du där nere i jorden, du var verkligen död. Innan begravningen kändes det som att du var bortrest. Wilma sa "Det känns som att Anton är på innebandy cup". Det stämmer, för det kändes bara som att du var borta ett tag och att du snart skulle komma tillbaka. Begravningen gjorde att man förstod mer att du inte skulle komma tillbaka, men jag förstår fortfarande inte. Precis efter begravningen tyckte jag att det var så obehagligt att låg nere i jorden, så tycker jag fortfarande ibland. Det är så fel. Mamma, pappa, jag, Wilma och Lisa lever här, men du ligger nere på en kyrkogård. Vi är inte hela för du fattas. Du finns på ett annat ställe. Jag känner det så väl när jag är hos dig Anton, att du finns där. Det är en stor del av mig som finns där på kyrkogården. Du finns där. Jag känner din närhet. Varje dag går jag till kyrkogården för att träffa dig. Jag vill få träffa dig varje dag och känna den underbara närheten. Vissa gånger vill jag inte gå ifrån kyrkogården, jag vill inte lämna dig. Jag vill inte lämna dig kvar där helt ensam. Andra dagar är jag bara hos dig en liten stund.
 Precis efter begravningen kände jag många gånger att jag skulle vilja gräva upp dig. För det kändes så fruktansvärt fel att du låg där nere i jorden. Det kan fortfarande kännas så. Bara ta min spade och börja gräva upp dig. Jag har mycket funderingar kring hur du ser ut nu, hur mycket du har förändrats. Det är frågor som jag aldrig någonsin kommer att få svar på. Det finns enormt många frågor som jag aldrig någonsin kommer att få svar på, men som jag önskar så att jag fick svar på.
Veckorna efter begravningen vaknade man ur den drömvärlden man levde i de första veckorna. Då förstod man mer och mer. Helt plötsligt hade du varit död i en månad och sen två. Nu är det snart tre månader. Jag förstår inte det, att det har gått så fort. För på något sett känns det som att tiden har stannat. Det har blivit nya månader och vädret har ändrats men jag lever samma liv som jag levde för två månader sedan. Tiden har inte stannat, den går och den går nästan ännu fortare än vad det brukar. Helst skulle jag bara vilja stanna tiden. Jag vill hinna med, det går för fort.

Jag förstår inte hur det går att leva utan dig, men på något sett går det. Hur vet jag inte, men jag lever och jag lever här utan dig. Det blir värre och värre. Det blir värre att leva utan dig. Verkligheten börjar komma ikapp en mer och mer. Det gör fruktansvärt ont för varje ögonblick där man förstår att du är borta, att du inte kommer att komma tillbaka mer.