1 december 2007

image222

Anton ♥

Ännu en vecka har gått, ännu en vecka utan dig. Det är så svårt att leva utan dig Anton. Precis varenda sekund gör det ont. Det är en smärta som aldrig kommer att försvinna, aldrig någonsin. Det finns något som skulle kunna ta bort den fruktansvärda smärtan, och det vore om du kom tillbaka. Att du kom tillbaka och blev levande igen. Men så kommer det aldrig att bli. Det finns inget som kan göra så att döda människor blir levande igen. Om det skulle finnas något som gjorde att du skulle bli levande igen skulle vi redan ha gjort det. Men det finns inget sett. Du är död, men ändå så levande. Du lever här bland oss hela tiden Anton. Du finns i våra tankar varenda sekund och vi prata om dig hela tiden Anton. Älskade Anton. Den största önskan jag har på denna jord är att du ska komma tillbaka och leva här bland oss igen. En önskan som aldrig kommer att uppfyllas, men som alltid kommer att vara min allra största önskan.


Verkligheten har börjat komma ikapp en mer och mer. De första veckorna efter att du var död Anton levde man i någon slags drömvärld. Då förstod man knappt vad som hände hänt. Jag tror att det var för att vi hade så mycket att göra och så mycket folk kring oss. Jag tror att det var bra att det var så. Efter begravningen förstod jag mer och då förstod jag mer.  För då fanns du där nere i jorden, du var verkligen död. Innan begravningen kändes det som att du var bortrest. Wilma sa "Det känns som att Anton är på innebandy cup". Det stämmer, för det kändes bara som att du var borta ett tag och att du snart skulle komma tillbaka. Begravningen gjorde att man förstod mer att du inte skulle komma tillbaka, men jag förstår fortfarande inte. Precis efter begravningen tyckte jag att det var så obehagligt att låg nere i jorden, så tycker jag fortfarande ibland. Det är så fel. Mamma, pappa, jag, Wilma och Lisa lever här, men du ligger nere på en kyrkogård. Vi är inte hela för du fattas. Du finns på ett annat ställe. Jag känner det så väl när jag är hos dig Anton, att du finns där. Det är en stor del av mig som finns där på kyrkogården. Du finns där. Jag känner din närhet. Varje dag går jag till kyrkogården för att träffa dig. Jag vill få träffa dig varje dag och känna den underbara närheten. Vissa gånger vill jag inte gå ifrån kyrkogården, jag vill inte lämna dig. Jag vill inte lämna dig kvar där helt ensam. Andra dagar är jag bara hos dig en liten stund.
 Precis efter begravningen kände jag många gånger att jag skulle vilja gräva upp dig. För det kändes så fruktansvärt fel att du låg där nere i jorden. Det kan fortfarande kännas så. Bara ta min spade och börja gräva upp dig. Jag har mycket funderingar kring hur du ser ut nu, hur mycket du har förändrats. Det är frågor som jag aldrig någonsin kommer att få svar på. Det finns enormt många frågor som jag aldrig någonsin kommer att få svar på, men som jag önskar så att jag fick svar på.
Veckorna efter begravningen vaknade man ur den drömvärlden man levde i de första veckorna. Då förstod man mer och mer. Helt plötsligt hade du varit död i en månad och sen två. Nu är det snart tre månader. Jag förstår inte det, att det har gått så fort. För på något sett känns det som att tiden har stannat. Det har blivit nya månader och vädret har ändrats men jag lever samma liv som jag levde för två månader sedan. Tiden har inte stannat, den går och den går nästan ännu fortare än vad det brukar. Helst skulle jag bara vilja stanna tiden. Jag vill hinna med, det går för fort.


Jag förstår inte hur det går att leva utan dig, men på något sett går det. Hur vet jag inte, men jag lever och jag lever här utan dig. Det blir värre och värre. Det blir värre att leva utan dig. Verkligheten börjar komma ikapp en mer och mer. Det gör fruktansvärt ont för varje ögonblick där man förstår att du är borta, att du inte kommer att komma tillbaka mer.


Idag sjöng Amanda i Idol låten Hallelujah. Låten som spelades på din begravning.
Många tankar gick till begravningen.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Kommentarer
Postat av: Kicki

Vad fin den lilla ängeln är som hittat till Anton.

Tack snälla

Kicki

2007-12-05 @ 22:21:47
Postat av: angelica

hej hanna,
på något sätt hamnade jag på din sida en gång, o nu kan jag inte sluta följa din kamp..
jag tänker på dig o din familj när jag träffar mina föräldrar o mina bröder.. tänker på hur fort det kan gå.. hur fel allt kan bli..
tänker på dig!

Postat av: helena

Hej Hanna
Vi går ofta till Anton och samma frustation kommer över en hela tiden varför varför hände det som inte fick hända.. vi tänker så mycket på er alla hela tiden...

2007-12-06 @ 21:19:13
Postat av: Linnea

Jag såg dej idag hanna. För första gången på väldigt länge såg jag dej.

Sist va i sommras, vi gick på samma gympa några gånger. Då visste jag knappt att du var du...
Idag var det sån skillnad på dej. Ditt ansiktsuttryck var inte alls d samma som jag mindes. Det va nånting som va annorlunda, sorgset, fel. Jag ville bara få se det där glada som syntes i sommras, det där glada obekymrade.
Jag förstår inte hur sånt här kan få hända. Det gör mig arg att människor som är så oskyldiga och som verkligenverkligen inte förtjänar något sånt här ska bli drabbade!
Jag tänker på er!

2007-12-09 @ 19:03:16
Postat av: Annika och Elin

Vi tánker pa Er

Kramar

2007-12-11 @ 16:17:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback