Det var den 13 september 2007. Nu 7 år sedan, overkligt och ofattbart. Det var då allt förändrades. Det var då allt hände. Då du Anton blev påkörd på kvällen. Du ringde…chock, tårar, skrik, panik, oro, ångest….men allt skulle bli bra. Du skulle klara dig! Du hade bara två brutna ben och en bruten näsa. Allt skulle gå bra. Du var den vanliga Anton som du alltid var när mamma och pappa åkte till dig på olycksplatsen. ”Det här fixar jag” var dina ord. Alltid samma underbara Anton.

Det var den 14 september 2007. Dagen då du konstaterades hjärndöd. Du skulle klara dig, du hade bara två brutna ben och en bruten näsa…som blev till en skadad lunga, skadat hjärta och en skadad hjärna. Hur klarar man att se sin son, storebror, bästa kompis, kompis, barndomsvän, barnbarn att dö? Hur klarar man att se honom ligga där blåslagen, med kalla händer och tårar som rann längs kinderna? Hur klarar man att se att trycket gick upp och ner hela tiden? Panik över att trycket skulle gå ner… Hur klarar man att se när trycket inte längre orka vara uppe längre, att se siffrorna sjunka, fort, fort, att se sin son, storebror, bästa kompis, kompis, barndomsvän, barnbarn att dö? Det gör man inte, men vi blev tvingade för Anton klarade sig inte. Anton slets bort ifrån oss den kvällen. Anton blev hjärndöd. Jag förstår inte att livet kan ta en sådan fruktansvärd vändning. Det borde vara förbjudet. Så många som var hos dig Anton för att se dig en sista gång. Inte för att ta farväl, för hur kan man ta farväl till någon man inte kan leva utan?

Det var den 15 september 2007. Klockan 01.35 slets du bort ifrån oss Anton. Ditt tryck gick bara ner och ner. Jag minns hur rädd jag var för det fruktansvärda sista pipet, detta hände aldrig, då maskinen stängdes av innan. När ditt hjärta slog sitt sista slag dog också en del av mig. Det kommer alltid att fattas en stor del av mig, föralltid. Overkligt att se dig ligga där. Se sin älskade fina storebror ligga där, men som ändå inte var där. Anton som alltid var full av liv fanns inte där. Att känna att du blev kallare och kallare. Att du var borta ifrån oss. Min älskade storebror var död, men för mig levde du, för mig kommer du alltid att leva. Det kändes som att du skulle öppna ögonen när som helst och börjar prata. Allt hade gått så fruktansvärt fort. Från en sekund till en annan och livet blir aldrig någonsin mer sig likt.

Idag har det gått 7 år sedan du slets bort ifrån oss Anton. För mig är det overkligt att förstå att det har gått 7 år, 7 år!!!! Hur har vi kunnat leva utan dig i 7 år? Det är ofattbart. Vi är tvingade till ett liv utan dig älskade Anton. Tiden går men ändå inte, för tiden har stannat. Livet stannade den 13 september 2007. 7 år av sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan, orättvisa. 7 år av saknad, en saknad som blir större för varje dag som går. En saknad som inte går att beskriva i ord.

För er som tror att sorgen blir lättare och att man lär sig leva med sorgen, vill jag berätta något för er. Vi är tvingade att leva ett annat liv, som vi aldrig någonsin kommer att acceptera. Jag skulle vilja hoppa, stampa, spotta och slå på uttrycket ”tiden läker alla sår”, FÖR DET GÖR DET INTE. Tiden gör det värre. Tiden gör det inte lättare. Så stopp, sluta med det där! Det är bara ett dumt uttryck som antagligen har kommit från någon som ville ha något att säga i en svår och jobbig situation. För tiden läker inte sår, tiden GÖR sår. Varenda del i min kropp saknar Anton varje sekund, varje minut, varje dag. Jag saknar Anton mer för varje sekund, minut och varje dag som går. Jag tänker på och saknar Anton varje dag, varje vecka, varje månad och varje år. Jag är tvingad att hela tiden känna att en del av mig fattas, min storebror, min bästa vän, min förebild fattas mig. Jag saknar Anton hela tiden. Varenda sekund, varenda minut. Jag saknar honom i allt jag gör, jag saknar honom i allt jag vet att han skulle ha varit en del av, allt han skulle göra och allt han skulle uppleva. Jag saknar att få sjunka in i Antons stora famn och andas in den där ljuvliga Anton-doften. Jag saknar att kunna prata med honom, berätta saker för honom, skratta med honom och vara den där jobbiga lillasystern som ville veta allt. Jag saknar alla våra stunder vi hade…och jag saknar alla de stunder som jag skulle ha fått uppleva med Anton. Jag saknar att ha en hel familj. Jag saknar Antons skratt, hans röst, hans sätt att vara, jag saknar…allt med Anton, varenda del av honom…allt. Denna orättvisa som alltid kommer att finnas som ett stort svart täcke. Varför? Varför Anton? Varför han? Varför vi?

Jag älskar dig nu och föralltid älskade fina storebror♥

/Hanna.