Tankar.

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev något på min blogg. Trots detta är min blogg viktig för mig och jag går ofta in och läser det jag har skrivit. Behovet att skriva har minskat men bloggen är ändå viktig för mig, så oändligt viktig.
 
Jag har länge funderat mycket på hur jag har förändrats som människa sedan Anton slets bort ifrån oss. Jag är  idag inte samma person som jag var innan Anton slets bort ifrån oss. Det är inte så konstigt tycker jag. Hur skulle jag kunna vara samma människa utan min storebror här fysiskt? Hur skulle jag kunna vara samma människa som fått livstid? Fått livstid av sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar, längtan, orättvisa. Idag är jag är en oerhört känslig och orolig människa. Mitt liv har slagits sönder så många gånger att min trygghet är borta. Livet är så förbannat skört. Jag vet att livet kan förändras från en sekund till en annan, att livet aldrig någonsin blir detsamma mer. Det har gjort mig till en orolig och stundtals negativ person som ofta målar upp det värsta. Detta fick jag konstaterat för mig under en föreläsning och träff med andra syskon som förlorat sina syskon, att det är helt normalt. Detta är oerhört jobbigt, och är något som kommer och går mer eller mindre i vissa perioder. Nu är en sådan period... 
 
Jag blir ofta,ofta så förbannad på livet. Förbannad på orättvisan. Denna orättvisa och den ständiga frågan VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Varför slets Anton bort ifrån oss? Varför just Anton? Varför just han? Dessa frågor kommer jag och vi aldrig få svar på. Dessa frågor kommer alltid att finnas. Jag tycker att vi och jag har all rätt att vara arg på livet. Arg.Arg.Arg. Det är därför jag känner mig som en negativ person ibland. Jag är arg på livet. Jag är arg på att min storebror inte är här fysiskt hos oss. Jag är så arg. Jag är så fruktansvärt arg. Och jag saknar min storebror så fruktansvärt mycket hela tiden. Så oändligt mycket saknad. Jag saknar min storebror varje sekund, jag saknar Anton varje sekund, i varje andetag.
 
Jag är halv. Det är en så oerhört stor del av mig som fattas. Som att en del av mitt hjärta är borta och har bildat ett stort ärr som ständigt gör ont. Som att en arm är borta. Amputerad, föralltid. Så förbannat ont. En ilande smärta, ett hål, en tomhet som finns hela tiden..
 
Det har gått 6 år sedan Anton slets bort ifrån oss. Det händer fortfarande ofta att jag tror att vi lever i en mardröm, att Anton snart kommer tillbaka. Att allt bara är en hemsk mardröm som vi kommer vakna upp ifrån snart, snart, snart. Att Anton kommer att komma tillbaka. Vi lever i en mardröm. Samtidigt är det en sådan stor del av mig som vet att Anton inte kommer att komma tillbaka mer fysiskt. Dessa ord....
 
För att gå tillbaka till att bli förändrad som person har jag den senaste tiden insett att jag har blivit en mer ärlig och frispråkig människa, idag vågar jag mer och mer säga vad jag tycker och tänker. Jag står för min åsikt och är inte rädd för att säga vad jag tycker negativt som positivt. Dessa egenskaper kan ses som mindre bra vilket även har skapat en del ångest emellan åt. Men...livet är för kort för att inte ta chanser, livet är för kort för att inte våga säga vad man tycker.
 
Min förändring vill jag vara utan.
Jag hatar min förändring.
Jag hatar att jag är förändrad.
Jag hatar.
Jag vill inte vara förändrad.
Jag vill vara samma Hanna som innan.
Jag vill vara Hanna med min storebror Anton här fysiskt.
Jag vill ha Anton HÄR.
 
Ett rörigt och konstigt inlägg, men tankar är röriga, tankar är inte i ordning. För hur skulle de kunna vara det?
Jag väljer att sätta punkt här.
Anton, jag älskar dig av hela mitt hjärta föralltid.
Du fattas mig hela tiden.
Du finns alltid vid min sida.
/Hanna. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback