Idag för 4 år sen tog du ditt sista andetag.
Klockan 01.35 den 15 september 2007 slets du bort ifrån oss.
Jag kan se apparaten som var kopplad till dig som visade ditt tryck framför mig.
Ditt tryck gick ner...siffrorna blev lägre och lägre, paniken blev större, tårarna rann fortare.
När alla hade åkt hem och det bara var mamma, pappa och jag kvar så började du sakta lämna oss.
Det var precis som att du kände att alla andra åkt hem.
Undrar så vad du tänkte, var du rädd, hörde du orden vi viskade i ditt öra?
Frågorna är många och inga svar...
Jag hoppas att du inte var så rädd Anton, men ändå vet jag inte med tanke på att du alltid varit så rädd för döden...
Det knyter sig i hela kroppen och paniken stiger när jag tänker på om du var rädd, om du hade ont.
Kommer så väl ihåg dina tårar från dina ögon.
Jag är helt övertygad att du kände vår närvaro och hörde våra ord till dig.
Jag hoppas det så innerligt.

4 år.
Ännu ett år har gått.
365 dagar till utan dig här fysiskt.
Det är ofattbart, overkligt att tiden går och att den går så FORT.
Jag kan inte förstå...
För andra är 4 år en lång tid,
men för oss har tiden stannat...
Det känns så overkligt att säga orden 4 år för sig själv.
Att det är 4 år sen du slets bort ifrån oss.
Förr i tiden var 4 år en lång tid,
nu är 4 år ingenting...

Ännu ett år som har innehållit födelsedagar, jul, skolavslutningar, student och alla andra dagar utan dig Anton.
Det gör så ont, ont, ont. Så förbannat ont att leva utan dig Anton.
Att leva utan sin älskade storebror, sin bästa vän, sin största idol.
Det går inte en dag utan att jag tänker på vad du hade tyckt om saker eller vad du hade sagt om saker.
Ibland hör jag din röst i mitt huvud om vad du säger om saker och ting.
Jag önskar att det gick att förklara hur mycket jag saknar dig,
men det kommer aldrig någonsin att gå hur mycket jag än försöker.
Inga ord kan någonsin förklara,
hur det känns att förlora en del av sig själv, att bli amputerad föralltid.
För det är så det känns,
det fattas något och kommer alltid att göra det.
Du Anton, du fattas, nu och föralltid.

Jag saknar att ha min storebror här, här hos mig, här hos oss, här hemma hos oss föralltid.
Saknar alla våra prat, att höra din röst, höra ditt underbara skratt, se ditt fina leende, prata med dig, få sjunka in i din famn, höra ditt och pappas bilprat och så oändligt mycket mer,
jag saknar dig så fruktansvärt mycket Anton.
Saknaden försvinner aldrig,
den växer för varje dag som går.

Många tankar om vad du hade gjort nu om du hade levt.
Var hade du jobbat?
Vad för bil hade du haft?
Hur hade du sett ut nu?
och så oändligt många frågor till...
frågor utan svar...
frågor som gör så ont, ont, ont.
Det gör så ont att det är så mycket som du aldrig fick uppleva.
Alla dina drömmar och planer som du aldrig fick genomföra.
Du hade hela livet framför dig.
Ditt liv hade nyss börjat.
17 år, 5 månader, 1 timme och 35 minuter.
Det gör så förbannat ont,
hela min kropp skriker.
Varför? Varför? Varför du Anton?
Orättvisa.
Orättvisa.

Ditt hjärta är mitt hjärta.
Mitt hjärta är ditt hjärta.
Anton, jag älskar dig av hela mitt hjärta♥

/Hanna.