4 år.
I det overkliga, i det ofattbara.
Ännu ett år har gått utan dig här fysiskt.
Det är så svårt att förstå hur tiden kan gå när den har stannat för oss.
Idag för 4 år sedan träffade jag dig full av liv en sista gång.
En dag som började precis som vanligt men som slutade som den värsta dagen i våra liv.
En solig och varm dag blev till en mörk och kall dag.

Idag var dagen då du gjorde allt för en sista gång.
Du och vi var helt ovetandes om att det var din sista dag fylld av liv.
Jag sa hejdå till dig, ett hejdå som jag trodde skulle vara för någon timme och sen skulle du komma hem igen.
Det blev ett hejdå föralltid.
Sista gången jag såg dig full av liv, lycklig, glad, hörde din röst, pratade med dig...
Då var jag helt ovetandes om att nästa gång jag skulle se dig skulle du vara omringad av mängder av slangar, blåslagen, med kalla händer...
Påkörd, två brutna ben... du skulle klara dig...

VARFÖR? Hur kunde detta hända? Varför du? Varför du Anton? Varför världens finaste och bästa storebror? Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer
Alf Henriksson

Jag älskar dig finaste storebror!

/Hanna.