♥♥♥

allra finaste syskon<3

Anton,
idag är det din namnsdag.
Älskar dig finaste storebror!

Bilderna är ifrån nyårsaftons morgon. Då var det en sån där fin vintermorgon, minusgrader, solen som sken och frosten hade lagt sig som ett glitter täcke. Då var Lisa och jag ute och promenerade, det var en av få fina vinterdagar denna vinter!

Det var ett tag sen jag skrev något här. Vi är redan inne i ett nytt år och i januari månad. December flög förbi och alla dessa tunga och jobbiga dagar är över, och det känns SÅ skönt. Alla dagar som hör till julen kommer aldrig att bli dagar att längta till eller tycka om, det kommer alltid vara någon som fattas, du Anton.

De senaste månaderna har bestått av väldigt mycket jobb för min del. Jag klagar inte, det är så roligt, då jag mestadels har fått jobba med det som jag trivs så bra med! Vid jul tog mitt vik på särskolan slut. Dock varade inte min arbetslöshet så länge eftersom jag har jobb nu några veckor framåt. Så jag tror det med jobb ordnar sig, hoppas på det.

Ett nytt år.
Ännu ett nytt år utan dig Anton. Tiden. Tiden. Tiden.
Detta året skulle du ha fyllt 22 år Anton, 22 år! 22 år så vuxet, tänker på, undrar hur du skulle ha sett ut nu?
Så många tankar och frågor...frågor som föralltid kommer att finnas och komma.
Och i och med frågorna kommer orättvisan, varför? varför du? Varför vi?
Varför slets du bort ifrån livet? Du älskade livet, du hade så oändligt många drömmar...som du skulle uppfylla, göra till verklighet...
Så oändligt många dagar, månader och år du skulle ha fått uppleva.
Du slets bort ifrån oss,
föralltid...
Finaste storerbror,
ser ditt leende framför mig, hör din underbara röst.
Tänk om det hade gått att få träffa dig bara för en stund,
bara för några sekunder, minuter...
Sjunka in i din stora famn.
Du fattas oss.
Jag älskar dig Anton av hela mitt hjärta.

Häromdagen hände det igen, det som händer ibland (och ofta när jag mår dåligt eller ska göra något som känns jobbigt). Jag kände så otroligt starkt att du var med mig, att du fanns vid min sida.
Det var som att hela jag fylldes av trygghet, att jag kände mig stark, jag kände att det fanns någon där vid mig,
det kändes som att det var du Anton.
...och det kändes så otroligt bra.
För du kommer alltid att finnas.
Du finns föralltid,
du finns alltid vid min sida.

/Hanna.

Flera gånger varje dag får jag bekräftat att du alltid finns med mig.
Idag var en sån dag också,
du finns Anton.
Du finns alltid vid vår sida.
Älskade storebror,
men jag vill ha dig här fysiskt här hos oss,
att du är här, nu och föralltid.
Kan inte denna hemska mardröm vara över?
Jag vill ha min storebror i livet, jag vill ha en hel familj,
jag vill ha allt som det var förut, som vanligt.
Jag hatar denna orättvisa värld.
Jag hatar....

Jag älskar dig av hela mitt hjärta nu & föralltid.

/hanna.

världens bästa storebror.


världens bästa lillasyster.

finfinfin.

...och så var det oktober månad också.
Tiden går FÖR fort.
Veckorna bara rusar iväg och helt plötsligt är det fredag igen.
Som det är imorgon, fredag.
Jag antar att veckorna går så fort som dem gör nu eftersom jag jobbar hela veckorna.
Förra veckan tog jag ett stort beslut.
Från det att jag slutade sommarjobba i somras tills i mitten av september hade jag nästan inget jobb alls.
När jag väl fick jobb fick jag tre(!!) jobb att välja mellan.
Efter mycket funderingar hit och dit, plus/minuslistor och diskuterande med människor i min omgivning tog jag till slut ett beslut.
Så just nu jobbar jag på särskolan och har gjort det till och från sen i september, men nu ska jag vara där tills slutet av november. Det känns såååå bra!! Jag är så glad och nöjd över mig själv att jag tillslut lyckades ta ett beslut och ett beslut som jag är nöjd med.
...och jag som har beslutsångest i vanliga fall, men nu känns det så skönt att beslutet är taget och att jag har jobb många veckor framåt.
Jag valde det jobbet som jag trivdes bäst med, som jag fick mest erfarenheter av och som jag tyckte var roligast.
Vissa chanser får man bara en gång i livet,
därför känns det så bra att jag valde det som hjärtat sa. 

Anton, jag tror att du fanns med och gjorde så att jag tog rätt beslut. 
för du finns alltid vid min sida. 
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. 

Nu ska jag och Lisa bege oss ut i höstrusket för en promenad.
En jobbdag kvar sen är det lite ledigt.

Jag älskar dig fina storebror.  ♥
/hanna.

Idag för 4 år sen tog du ditt sista andetag.
Klockan 01.35 den 15 september 2007 slets du bort ifrån oss.
Jag kan se apparaten som var kopplad till dig som visade ditt tryck framför mig.
Ditt tryck gick ner...siffrorna blev lägre och lägre, paniken blev större, tårarna rann fortare.
När alla hade åkt hem och det bara var mamma, pappa och jag kvar så började du sakta lämna oss.
Det var precis som att du kände att alla andra åkt hem.
Undrar så vad du tänkte, var du rädd, hörde du orden vi viskade i ditt öra?
Frågorna är många och inga svar...
Jag hoppas att du inte var så rädd Anton, men ändå vet jag inte med tanke på att du alltid varit så rädd för döden...
Det knyter sig i hela kroppen och paniken stiger när jag tänker på om du var rädd, om du hade ont.
Kommer så väl ihåg dina tårar från dina ögon.
Jag är helt övertygad att du kände vår närvaro och hörde våra ord till dig.
Jag hoppas det så innerligt.

4 år.
Ännu ett år har gått.
365 dagar till utan dig här fysiskt.
Det är ofattbart, overkligt att tiden går och att den går så FORT.
Jag kan inte förstå...
För andra är 4 år en lång tid,
men för oss har tiden stannat...
Det känns så overkligt att säga orden 4 år för sig själv.
Att det är 4 år sen du slets bort ifrån oss.
Förr i tiden var 4 år en lång tid,
nu är 4 år ingenting...

Ännu ett år som har innehållit födelsedagar, jul, skolavslutningar, student och alla andra dagar utan dig Anton.
Det gör så ont, ont, ont. Så förbannat ont att leva utan dig Anton.
Att leva utan sin älskade storebror, sin bästa vän, sin största idol.
Det går inte en dag utan att jag tänker på vad du hade tyckt om saker eller vad du hade sagt om saker.
Ibland hör jag din röst i mitt huvud om vad du säger om saker och ting.
Jag önskar att det gick att förklara hur mycket jag saknar dig,
men det kommer aldrig någonsin att gå hur mycket jag än försöker.
Inga ord kan någonsin förklara,
hur det känns att förlora en del av sig själv, att bli amputerad föralltid.
För det är så det känns,
det fattas något och kommer alltid att göra det.
Du Anton, du fattas, nu och föralltid.

Jag saknar att ha min storebror här, här hos mig, här hos oss, här hemma hos oss föralltid.
Saknar alla våra prat, att höra din röst, höra ditt underbara skratt, se ditt fina leende, prata med dig, få sjunka in i din famn, höra ditt och pappas bilprat och så oändligt mycket mer,
jag saknar dig så fruktansvärt mycket Anton.
Saknaden försvinner aldrig,
den växer för varje dag som går.

Många tankar om vad du hade gjort nu om du hade levt.
Var hade du jobbat?
Vad för bil hade du haft?
Hur hade du sett ut nu?
och så oändligt många frågor till...
frågor utan svar...
frågor som gör så ont, ont, ont.
Det gör så ont att det är så mycket som du aldrig fick uppleva.
Alla dina drömmar och planer som du aldrig fick genomföra.
Du hade hela livet framför dig.
Ditt liv hade nyss börjat.
17 år, 5 månader, 1 timme och 35 minuter.
Det gör så förbannat ont,
hela min kropp skriker.
Varför? Varför? Varför du Anton?
Orättvisa.
Orättvisa.

Ditt hjärta är mitt hjärta.
Mitt hjärta är ditt hjärta.
Anton, jag älskar dig av hela mitt hjärta♥

/Hanna.

Din hand i min.
Finaste storebror.

14 september 2007,
idag för 4 år sedan förklarades du hjärndöd...
Idag för 4 år sedan fick vi beskedet att du skulle slitas bort ifrån oss, att du aldrig skulle vakna upp mer...

finafinafina storebror, jag älskar dig nu & föralltid ♥
Inga ord i världen kan beskriva hur mycket jag saknar dig...


/Hanna.

4 år.
I det overkliga, i det ofattbara.
Ännu ett år har gått utan dig här fysiskt.
Det är så svårt att förstå hur tiden kan gå när den har stannat för oss.
Idag för 4 år sedan träffade jag dig full av liv en sista gång.
En dag som började precis som vanligt men som slutade som den värsta dagen i våra liv.
En solig och varm dag blev till en mörk och kall dag.

Idag var dagen då du gjorde allt för en sista gång.
Du och vi var helt ovetandes om att det var din sista dag fylld av liv.
Jag sa hejdå till dig, ett hejdå som jag trodde skulle vara för någon timme och sen skulle du komma hem igen.
Det blev ett hejdå föralltid.
Sista gången jag såg dig full av liv, lycklig, glad, hörde din röst, pratade med dig...
Då var jag helt ovetandes om att nästa gång jag skulle se dig skulle du vara omringad av mängder av slangar, blåslagen, med kalla händer...
Påkörd, två brutna ben... du skulle klara dig...

VARFÖR? Hur kunde detta hända? Varför du? Varför du Anton? Varför världens finaste och bästa storebror? Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer
Alf Henriksson

Jag älskar dig finaste storebror!

/Hanna.