1 år,
sedan du blev påkörd Anton.

13 september, 2007 - 13 september, 2008

Torsdagen den 13 september 2007

Allt började som vanligt den dagen. Du, jag och Lisa var hemma själv på morgonen. Jag antar att du var lika morgontrött som vanligt den dagen. Jag hade som vanligt svårt att bestämma vad jag skulle ha för kläder på mig. Jag minns så väl när du låg där i soffan och sa "det blir jättebra Hanna, ta dom kläderna nu", precis som du brukade säga. Vi åkte hemifrån samtidigt. Vi sa hejdå till varandra, vi ses sen, ha en bra dag! Solen sken och det var så varmt ute. Det måste ha varit den finaste dagen på hela sommaren och hösten. Skoldagen slutade och vi åkte hem. Wilma och jag gick och bytte mina stövlar. Vi sa hejdå till dig när du satt vid datorn. När vi kom hem skulle du ut och åka inlines. Du skulle ut och åka i det underbara vädret. Du visste inte att det skulle vara det sista du gjorde, det sista du fick göra. Det sista du gjorde var något du tyckte om, något du älskade. Ännu en gång sa vi hejdå till varandra. Ett hejdå som skulle bli föralltid, våra sista ord till varandra, sista gången jag hörde din röst, sista gången jag pratade till dig, sista gången jag såg dig full av liv...

Du åkte iväg med dina inlines. Du åkte ut på en lång färd, men enligt dig var den nog inte så lång, med tanke på din enorma kondition och din envishet. Du hade varit borta så länge, alldeles för länge. Vi började undra vart du hade tagit vägen. Mina första tankar var, det har väll inte hänt Anton något? Men tankarna att du träffat någon kompis som du stod och pratade med övertog istället dem hemska tankarna. Vi började äta utan dig, tänkte att du nog kommer snart. Vi hinner knappt sätta oss tills att telefonen ringer. Wilma svarar och ger telefonen till mamma. Jag hör på mammas röst och ord att det har hänt dig något. "Anton har blivit påkörd och ligger på Alsjöholms vägen", var mammas ord. I samma stund bryter den enorma paniken ut. Mamma och pappa åker iväg till dig Anton. Wilma och jag är kvar hemma i en enorm panik. Vi skriker och gråter samtidigt. Mitt hjärta slår fortare och fortare och hela min kropp hamnar i en enorm panik. Efter ett tag kom mormor och tog hand om Wilma och mig.

Mamma och pappa åkte ut till dig vid olycksplatsen. När dom kom fram hade det bildats en lång kö av bilar. Ambulansen och brandkåren var på plats. Mamma ställer bilen och pappa springer bort till dig. Där ligger du på ambulans båren, blodig. Du säger "Det är lugnt, jag fixar det här, jag åkte vilse", samma underbara Anton som alltid. Pappa åker med dig i ambulansen och mamma åker hem till Wilma och mig. Du är pigg under hela ambulans resan till sjukhuset, du skojar och pratar precis som vanligt. På sjukhuset konstateras det att du har två brutna ben och en bruten näsa. Inga andra skador hittas. När du ska röntgas tappar du medvetandet. Kort där efter opererar läkarna dina benbrott. Du vaknar aldrig upp mer efter att du har tappat medvetandet. Mamma åker in till dig efter att hon varit en stund här hemma hos Wilma och mig. Jag minns att hon säger att du tappat medvetandet, men att det är vanligt att man gör det när man har varit med om en olycka. Jag blir lugn, jag nästan vet att du kommer att klara dig. Två brutna ben, det kommer du att fixa. Det fanns inte i mina tankar att du skulle försvinna ifrån oss, att ditt liv skulle ta slut. Aldrig att jag trodde det...

Detta skrev jag i min blogg den 13 september kl.22.00

Du åkte vilse Anton, du hamnade fel. Du frågade så många om vart du var och hur långt kvar du hade hem. När du åkte, kom en bil och körde på dig.

Det blev ingen vanlig torsdag, inte för dig, inte för oss. Det blev din allra sista dag här på jorden. Din allra sista. Det är en dag som har förändrat våra liv föralltid, en dag som gjorde att du var tvungen att lämna oss. Du tvingades. Du slets bort ifrån oss. Det var sista gången du cyklade, pratade, skrattade, åt, mm. Det var den dagen då du gjorde allt en allra sista gång. Du kunde aldrig ana att ditt liv snart skulle ta slut, att du bara hade ett fåtal timmar kvar att leva. Vi kunde aldrig någonsin ana...

Vid den här tiden för ett år sedan låg du på sjukhuset. Två brutna ben och en bruten näsa.

Du skulle klara dig, allt skulle bli bra igen.

Det var ingen som hade en aning om vad som skulle hända den 14 och 15 september.

Det fanns inte i mina tankar att du inte skulle klara dig älskade storbror.

Aldrig någonsin trodde jag...

Våra liv stannade den 13 september 2007.
Vi är nu tvingade att leva ett annat liv, som vi aldrig någonsin kommer att acceptera.

Våra liv består nu av en enorm sorg, saknad, smärta, tomhet, tårar och längtan.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.