Mina tankar idag

Anton

Jag känner mig trasig

Det känns som att hela jag är sönder

För det gör så fruktansvärt ont

Varenda minut utan dig gör det ont

Så ont

Jag tror att mitt hjärta ha brustit

Det känns som så

All denna smärta

Det går inte att beskriva

Det känns som att du tog med dig halva mig Anton

För jag känner mig så tom

Så oerhört tom

Jag vet inte hur jag mår längre

För jag känner mig så fruktansvärt tom

Jag är så arg och så ledsen

Jag skulle vilja skrika ut min ilska i flera dagar,

men jag kan inte

Jag vill gråta

Jag vill gråta i flera dagar

Bara vara för mig själv och gråta

För jag är så fruktansvärt ledsen

Men mina tårar är slut, dom är verkligen slut

Jag har gråtit så mycket att jag inte har några kvar

Allt är så tomt

Jag är så tom

Det känns som att det inte finns något kvar längre

Att allt är borta

Jag ser ingen glädje längre

Jag ser bara en massa sorg och smärta

Jag ställer mig hela tiden frågan, varför?

Varför var just du tvungen att lämna oss

Du som är den finaste

Livet är så jävla orättvist!

Du togs bort ifrån oss

Du från oss och vi från dig

Du ska vara här hos oss

Kvar vi nu står utan dig

Varje dag är en ny dag
En ny dag utan dig

Det är så fruktansvärt jobbigt att leva utan dig

Du är inte hos oss

Du kommer aldrig att komma hit mer

Jag önskar så att detta vore en dröm

Att du snart skulle komma hit igen

Det är ingen dröm

Detta är ren verklighet

Om det ändå vore en dröm

Då skulle jag snart vakna och går ner och efter ett tag skulle du komma ner lika morgontrött som alltid. Sen skulle du fixa med frukosten och sen göra i ordning dig för skolan.
Innan vi skulle skiljas åt skulle vi säga hejdå till varandra, "ha det så bra idag, vi ses sen"

Precis så som vi sa till varandra den dagen du blev påkörd

Hejdå

Det var det sista som vi sa till varandra
Det var sista gången jag pratade med dig

Nu tog mina ord slut.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Hanna.
Dina tårar är slut, men mina strömmar ner för kinderna när jag nu läser dina senaste dagar. Jag har jobbat i helgen så ej hunnit läsa på några dagar.
Jag kan känna hur du känner. Hanna,ja livet är så djävla orättvist.
Jag visste ingenting om ert nuvarande liv, förrän den där torsdagen jag stod på akuten o fick se din pappa. Och sen Anton.
För mig var det vardag just då, det är så mitt jobb är. Men det blev så mycket mycket mer, när jag fick se Anders, din pappa. När jag förstod att det var hans barn. Och Din bror.
Jag vet fortfarande inte mycket om er, men att ni är en underbar familj vet jag nu.. Och på något sätt känner jag mig nära er. Knepigt.....
Jag känner mig hedrad att jag fick komma o träffa er efter att alla sagt hejdå till Anton den där kulna höstdagen. Kändes skönt att få träffa dig, din mamma, din pappa, Wilma. Fast att ni ej känner mig.
Men jag träffade din bror o pratade med honom, o det gör att vi kanske har en liten tråd mellan oss,du o jag.
När jag kom till jobbet nästa kväll o skulle gå in på IVA för att höra hur Anton mådde o de sa..."ja det är fruktansvärt" fattade jag ingenting !!
Jag tog ju hand om honom natten innan o visste att allt ej stod helt bra till, men när de sen berättade,ville jag bara rusa in på salen där han låg, för jag trodde ej på dem. Blev förbannad att de "skojade" om sånt. Hur kunde de!!!
När sköterskan förstod att jag kände Antons föräldrar blev hon utom sig, o jag förstod då att hon talade sanning. Det blev för mycket. Började storgråta o kastade mig in i ett förråd. Tårarna bara rann.
Ville rusa in, men förstod att det ej var rätt läge. Jag hade inget där att göra.
Sen kunde jag ej gå in på IVA på flera timmar,var tvungen skärpa mig så jag kunde ta hand om patienter.
Men det var näst intill omöjligt. Mina tankar var bara hos er.
Hanna, jag tänker så mycket på er, men vad hjälper det....
Jag har laddat hem Oc California (en låt jag hatat förut då min dotter plågat mig med den i ett antal timmar, men som numer för alltid har en speciell plats i mitt hjärta) o Tears in Heaven med Clapton.
Att JAG, som ej kände Anton, tar åt mig så djupt, ger bara en liten aning om vad då NI måste genomgå.
Antons ljus lyser så ofta jag är hemma. Min dotter tycker jag är konstig som beter mig som jag gör, eftersom jag ej kände honom. Men jag är Mamma.Och min dotter, Tove har förlorat sin lillasyster, så jag har sett hennes plågor. Och kan ana vad du går igenom. Men ändå inte.
Kramar till er alla / Tinna

åh hanna, du skriver så hilma fint. det går bara inte att hålla inne tårarna när man läser allt det vackra du skriver. Du är unik hanna, du är verkligen det, jag har aldrig läst några så fina texter som dina!

var stark hanna, och jag finns här, hela tiden för att stötta dig

/ Nina

det var jag som skrev det innan..

Du skriver så gripande Hanna, det märks verkligen att dte kommer rakt ifrån hjärtat.
så rörande, går inte ett inlägg utan att jag får tårar i ögonen. tänker på dig vännen!

Tårarna bara rinner. Du skriver så himla fint. Vill inte att du, din familj, alla vänner till Anton och alla som kände honom på något ska behöva gå igenom det här. Men hur mycket jag än önskar det går det inte ändra på för livet är så jävla orättvist.
Tänker på er.
Massor kramar!