En vecka sedan begravningen


image188

image175
Anton.
Idag är det en vecka sedan du begravdes. I en hel vecka har skalet av dig legat i jorden. Det känns fortfarande fruktansvärt obehagligt att du ligger där nere i jorden. Idag är det en hel vecka sedan vi gjorde det sista för dig. Begravningen var så fin och jag tänker ofta på den. Jag hoppas verkligen Anton att du på något vis såg hur fin den var. Hur fint dom sjöng och hur duktiga dina kompisar var. Det var nog det finaste på hela begravningen när dina kompisar gick upp till dig och bar dig, under tiden spelades din favorit låt California. Det var så otroligt fint, det gick verkligen inte att hålla tårarna tillbaka då. Tårarna rann nerför mina kinder under hela begravningen men när Marie, Antonia, Amanda och Gerda sjöng och när dina kompisar bar ut dig rann tårarna ännu mer. Jag vill att du ska vara stolt över dina kompisar Anton, du har dom bästa. Jag hoppas verkligen att du vet att du har dom bästa kompisarna. Det dom gjorde för dig är något som både du och dom borde vara väldigt stolta och glada över.

Igår när jag skulle sova jag tänkte jag på dig Anton. Jag försöker varje kväll att inte göra det för då är det så svårt att sova, men igår gick det inte att tänka på något annat än dig. Det var bara dig som jag hade i mina tankar. Men jag tänkte mest på var du är nu. Var du finns nu. Du kan inte var helt död. Du är död här på jorden, men du måste ha kommit till en annan plats som du nu lever på. Jag hoppas att du har kommit till den finaste platsen som det bara gå att komma till. Din tid här på jorden var alldeles för kort och därför måste du leva vidare på en annan plats. Det kan inte bara vara slut för dig nu, det går bara inte. Men var har du tagit vägen Anton? Ååh, jag vill så gärna veta. Jag vill veta om du har det bra, om du är hos människor som tar hand om dig. Jag kommer aldrig att få veta var du har hamnat. Den gången då mitt liv tar slut hoppas jag att vi möts igen, att jag kommer till dig igen. Jag tittar upp mot himmeln ibland och tänker att du kanske finns där. Men jag vet inte om jag tror på det där med himmeln. Det måste finnas en ännu finare plats för dig. Du har kanske träffat farfar och morfar nu. Jag hoppas att dom i sånna fall tar hand om dig på bästa sätt. Denna frågan om var du har kommit till efter din död kommer jag aldrig att få svaret på. Ditt liv kan inte bara vara slut nu, du fick alldels för kort tid att leva här på jorden. Varför är livet så jävla orättvist? Det var inte din tur Anton, det var inte dags för dig att lämna oss. Den finare platsen drog i dig och dom fick dig. Jag hatar det! Dom vann och vi förlorade. Vi vill ha dig här hos oss! Du ska finnas här hos oss. Du ska inte finnas på någon annan plats. Din själ flög iväg den 15 september och hämtade din kropp den 28 september. Nu lever ni tillsammans på en annan plats. Anton jag önskar så att jag visste vart. Men då skulle jag snabbt åka och hämta hem dig igen. Jag vill inte att du ska leva på en annan plats för den finaste platsen är här hos oss.
Jag återkommer mer om detta någon annan gång.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.

Kommentarer
Postat av: Anna Jonsson

Åh Hanna du skriver så otroligt vackert, alla som läser kan känna din smärta. Livet är inte rättvist, det kommer aldrig att vara rättvist men även om Anton inte finns hos er så kommer han alltid att finnas med er.

Postat av: eveliina

så fiiint!

2007-10-09 @ 15:35:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback