Anton.
Jag sitter här på samma plats som du så många gånger har suttit på. Jag vill så gärna se dig sitta här igen, men det kommer jag aldrig att få göra. Jag kommer aldrig att få sitta jämte dig och prata om det som du kollar på, på datorn. När jag sitter här känner jag värmen från alla ljus som mamma har tänt. Dom är tända för dig, bara för dig Anton. Vi tänder ljusen för att tänka på dig. Det är du som lyser för oss. Vi tänker alltid på dig Anton. Alltid.

Igår när jag var hos dig var det mörkt. Jag var lite rädd när jag gick på kyrkogården och det kändes lite läskigt att gå där helt ensam. När jag kom fram till dig blev jag så lugn och trygg. Jag kände att du fanns nära mig. Fast att det var så mörkt och inte en enda människor syntes till så kände jag mig trygg. Det lyste så fint hos dig i mörkret. Det kommer alltid att lysa för dig Anton. Jag kände verkligen att du var nära mig igår, att fanns där hos mig. 

Igår var jag i skolan i några timmar för första gången sen allt hände. Anton du kommer inte att bli förvånad över det som jag ska berätta för dig. Det var precis som vanligt. Du har ju själv en stor erfarenhet av paradisskolans lärare så du vet vad jag menar. Något som i alla fall var bra var alla helt underbara klasskompisar som tog hand om mig på bästa sätt. Idag orkade jag inte gå till skolan. Idag kändes allt så jobbigt.

Idag är det tre veckor sedan du var med om olyckan. Idag är det tre veckor sen du skulle börja lämna oss. När jag sa hejdå till dig när du skulle ut och åka trodde jag aldrig att det här skulle hända. Jag trodde att du snart skulle komma hem och vara helt svettigt och berätta om vart du hade åkt. Men så blev det inte. Istället ringde du och berättade att du hade blivit påkörd. Det är så fel, fel, fel,fel. Du skulle ha kommit hem så som jag ville, svettig och gått in i duschen och sen berättat om hur det gick att åka. Men istället fick du åka ambulans in till sjukhuset. Jag undrar så vad du tänkte när du åkte där ute, hur fruktansvärt rädd du måste ha varit. Älskade Anton! Jag hoppas att du inte var så rädd. Jag undrar också vad du tänkte när du låg där efter att du hade blivit påkörd, men jag vet att du var lugn. Det är typiskt dig Anton, alltid lika lugn vad som händer. Som du vet är jag din raka motsats, jag får alltid panik. Du skulle ha sett mig när jag fick beskedet om att du hade blivit påkörd. Denna panik, jag var skakig i flera timmar efter. Du har alltid varit lika lugn vad som än har hänt. Du var samma underbara Anton ändå in i döden. Men du hade ju "bara" två brutna ben, du skulle ju klara dig. Du skulle få ligga på sjukhus ett tag och sen komma hem. Du skulle få sitta i rullstol i några månader, men det skulle du klara av. Jag skulle ha tagit hand om dig, jag skulle ha gjort allt för att du skulle må bra. Det blev inte så. Du fick aldrig mer komma hem. Du fick komma till sjukhuset där du opererades två gånger och man upptäckte fler och fler skador på dig. Skador som gjorde att du inte skulle klara dig. Du skulle vara tvungen att lämna oss. Du ville inte lämna oss, du kämpade så länge. Du har alltid få kämpa, men denna gången räckte det inte. Du lämnade oss kvar. Vi står nu här kvar utan dig. Du kunde inte överleva. Dina skador var för många och stora. Du var tvungen att lämna oss. Vi kommer aldrig att få se dig igen, vi kommer aldrig att få ha dig hos oss mer. Du är nu någon annanstans. Du ryktes bort ifrån oss, helt plöstligt var du borta. Vi kommer aldrig att förstå. Du kommer ALLTID att vara en del av oss. Du kommer ALLTID ha din plats här i familjen. Du kommer ALLTID att vara min mammas och pappas äldsta barn och enda son. Du kommer ALLTID att vara min och Wilmas älskade storebror. Det finns inget som kan ändra på det. Döden skiljer inte oss åt. Vi kommer alltid att vara tillsammans. Du kommer alltid att ha din plats här i familjen. Alltid. ♥

Jag kommer kanske till dig lite senare ikväll. Vi ses Anton.

Anton jag älskar dig ♥

/Hanna Karlsson.