14 september 2007

image195

Anton.

Ännu en dag utan dig storebror har gått. Varje dag är en ny dag utan dig. Jag vill inte leva utan dig. Men jag är tvungen, jag har inget annat val. Jag är tvungen att leva varje dag resten av mitt liv utan dig. Det gör så ont att bara  tänka på det. Så fruktansvärt ont. För varje dag som går kommer jag att leva den utan dig, älskade Anton. Det är så svårt att förstå, jag vill inte förstå! Du lever inte längre bland oss. 17 år och 5 månader var den tid du fick här på jorden. Alldeles, alldeles för kort tid. Det skulle ha blivit så mycket längre. Du hade så mycket att se fram emot, så många drömmar. Ditt liv hade just börjat. Du fick så kort tid här hos oss, för jävla kort tid. Det skulle ha blivit så mycket mer. Du skulle ha gjort så mycket i ditt liv. Du hann knappt med någonting. Du skulle ju bli vuxen snart, du skulle snart få ta körkort, skaffa bil och om inte så lång tid så skulle du ta studenten. Efter det skulle du ha skaffat jobb och då skulle du verkligen blivit vuxen. Jag tänkte på det när vi var i Böda i somras, att det kanske var den sista sommaren som hela familjen var tillsammans på länge i Böda. För nästa år hade du kanske sommarjobb och du som ville jobba hela sommaren hade inte haft något tid med Böda. Anton det blev din sista sommar, sommaren 2007. Det var sista sommaren som hela familjen var samlad. Nu fattas en del av oss och det kommer det alltid att göra. En stor bit är borta, det är du Anton. Vi är inte längre en hel familj. Det kommer vi aldrig att vara. 
Biten är du Anton. Du är en bit som aldrig kommer att komma tillbaka, men som alltid kommer att finnas hos oss. Föralltid.


Idag är 1 månad sen beskedet kom, att du var tvungen att lämna oss. Imorgon har du varit död i en hel månad. Men jag måste säga att fredagen den 14 september också är den hemskaste dagen i mitt liv. En sån fruktansvärd dag av en fruktansvärd oro hela morgonen, på förmiddagen kom chock efter chock. Du hade fler och fler skador. Runt två tiden kom den största chocken och jag greps av panik. Den känslan som jag hade när mormor pratade i telefonen med mamma och hon blir helt förstörd och säger att du inte kommer att klara dig går inte att beskriva. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen Anton, jag var bara tvungen att komma bort. Jag sprang ut ur huset. Jag skrek, men jag grät inte. Jag var i en så stor chock. Jag visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen. Jag bara sprang, tillslut mötte jag Cilla och vi åkte tillbaka hem till huset. Efter en stund var mina panikkänslor då jag skrek över och jag blev helt lugn. Så fruktansvärt lugn. Jag bara föll ihop i soffan. Jag kände mig så fruktansvärt utmattad. Jag låg så i någon timme. Det kom folk hit som skulle hjälpa oss. Det var efter en stund jag började kontakta dina kompisar Anton. Det bestämdes att vi skulle åka till dig. På vägen in hämtade vi upp Martin som fick världens chock då han fick se dig. Jag minns att vi gick in i besöksrummet på IVA, efter en stund kom mamma och pappa och då gick det inte längre. Jag var tvungen att bara komma ut därifrån, jag kunde inte möta mamma eller pappa. Efter en stund hade jag samlat mig och kunde gå in till dig. Älskade Anton. Jag gick längs den långa korridoren med pappa vid min sida. Jag kom in och fick se dig ligga där med en massa slangar. Det var så hemskt men samtidigt så underbart att få vara hos dig. Jag satte mig på en stol jämte dig, jag tog min hand i din. Mina tårar rann nerför mina kinder hela tiden. I flera timmar satt jag bara och kollade på dig. Jag höll min hand i din så hårt jag vara kunde. Så satt jag tills du dog, min hand i din. Jag ville att du skulle känna att jag var nära dig, jag släppte aldrig taget. Jag kommer aldrig att släppa taget om dig Anton! Aldrig. Dina händer var så kalla, jag bytte sida någon gång ibland så att jag kunde få båda dina händer lite varmare. Någon gång ibland tog jag några pauser och gick ut från rummet där du låg. Det går inte att beskriva hur fruktansvärt hemskt det var Anton. Jag satt hos dig älskade storebror och väntade på att du skulle dö. Flera gånger när jag satt hos dig tänkte jag "det här får inte var sant, det får inte var sant". Men det var sant.. Jag satt hos dig, hade min hand i din och tänkte hela tiden på saker vi gjort tillsammans  och vilken underbar människa du är. Jag minns att jag tyckte att du var så kall i huvudet och i ansiktet. Det var precis som att ditt huvud var död. Men det var ju precis så som det var, du var hjärndöd. Din kropp levde med hjälp av maskiner och det var maskinerna som gjorde att du var varm. Du var redan då borta ifrån oss Anton. Sakta, sakta togs du bort ifrån oss.
Det var så många inne hos dig för att se dig en sista gång och ta farväl, din familj, släkt och dina underbara kompisar. Jag hoppas Anton att du hörde det vi sa till dig och kände vår närvaro. Älskade storebror.


Snart ska jag gå och lägga mig. Men det är inte som vanligt, ingenting är som vanligt. Min vanliga runda för att kolla i alla rummen så att ni sover och har det bra gör jag inte längre. Din dörr är stängd och jag går inte längre in till dig och säger "god natt, sov så gott, vi ses imorgon" eller om du sover så tittade jag bara in hos dig. Men så är det inte längre. Jag går bara och lägger mig. Jag tar aldrig den vanliga rundan längre. De första dagarna när du hade lämnat oss och jag skulle gå och lägga mig tänkte jag istället att idag hoppas jag över att kolla till Anton. Men nu tänker jag, det finns ingen Anton att kolla till längre.


God natt Anton, sov gott, vi ses imorgon!


Anton jag älskar dig


/Hanna Karlsson.


Kommentarer
Postat av: Anonym

"Så länge det finns kärlek kvar på jorden, finns de kvar i våra hjärtan."

Du är stark, Hanna.

2007-10-15 @ 19:12:36
Postat av: Helena Johansson

Hanna du skriver så otroligt fint och berörande.
Man vill inte tro att detta har hänt, jag säger som du varför varför varför......
Livet är så orättvist och bittert och gör så ont emellanåt och man förstår inte varför.
Vi tänker så mycket på er alla hela tiden.
Kramar till hela familjen

2007-10-15 @ 20:33:56
Postat av: Linnea

Jag tänker så ofta på er, jämt... Och jag undrar om det är meningen att livet ska vara såhär. Ibland kan jag se Anton framför mig på ställen där jag sett honom nångång, då känns det tungt. Jag kan inte ens föreställa mig hur tungt det då är för dig... Fortsätt kämpa Hanna, du är fantastisk

2007-10-16 @ 16:21:00
Postat av: amanda

Du skriver så fantastiskt Hanna, det finns inte ord för det. Ibland tänker jag att om jag önskar tillräckligt starkt så ska jag få Anton tillbaka till dig. Men det går ju inte, hur starkt jag än önskar och vill det. Fast jag är säker på att han har det bra där han är nu och är så stolt för sin underbara syster. För du är det, du är underbar Hanna!

2007-10-16 @ 21:14:19
Postat av: Affe

Du är så obeskrivligt stark Hanna, finns egentligen inga ord som på ett rättvist sätt beskriver hur pass imponerad och även inspirerad som man blir av dig.

Det är så berörande, ögonen tåras bara av att läsa.

2007-10-17 @ 19:29:05
Postat av: Hanna

Tack Linnea för dina kommentarer! Det känns som att du kände Anton, gjorde du det?

Postat av: Linnea

Näe, jag kände inte Anton... Tror aldrig ens att jag pratat med honom. Därför känns det lite dumt att jag skriver, men vill ändå göra det. Vet inte varför men det känns bra... Jag beundrar dej Hanna :)

2007-10-19 @ 20:57:54
URL: http://lisve.blogg.se
Postat av: Hanna

Då förstår jag Linnea! Ville bara veta. Sälvklart får du skriva fast att du inte kände Anton, fortsätt skriv! :)

2007-10-19 @ 22:45:39
URL: http://jagheterhanna.blogg.se
Postat av: annie

usch, det som har hänt är så hemskt,usch usch:'(
jag sitter här och gråter, jag vistte inte vem han var men du skriver så fint,det var länge sen jag grät så mycket som jag gråter nu ,usch:'(

2007-10-28 @ 19:25:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback